Vår man i Havanna recenserar Castro-paraden

Hur blev Fidelfirandet i den fria televisionen? Jag firade någon annan istället, två av filmerna har jag sett tidigare. Men i TT:s reportage från Castros avskedsparty (i Havanna, inte det i SVT) får Sveriges ambassadör Christer Elm recensera jippot.

– Jag hade blivit förvånad om han varit där, måste jag säga, sade Sveriges ambassadör Christer Elm till TT på hemvägen från paraden. […]
Revolutionärernas lustjakt Granma visades upp, liksom Kubas ålderstigna flygvapen och pansar.
– Jag vet faktiskt inte om det var en kopia eller om de lyft ut den riktiga Granma från museimontern, men vitmålad och fin var den, sade Elm.
– Men det var väl typiskt kubanskt att de då, emellan alla militärmarscherna, spelade en smäktande bolero!

Det låter ju pampigt. Så Sveriges ambassadör har alltså fått grönt ljus från Carl Bildts utrikesdepartement att gå på militärparad och fira Fidel? I jämförelse är ändå Fidelfrossan i SVT en bagatell.

I juni 2003 beslöt EU att lägga alla högnivåkontakter med Kuba på is. I en sällsynt samfälld kraftsamling beslöt över 30 europeiska länder att begränsa statsbesöken, att tona ned sitt deltagande i kulturella evenemang och att bjuda in kubanska dissidenter till nationaldagsfirandet på sina ambassader för att visa demokratirörelsen sitt moraliska stöd.

Anledningen var förstås Kubavåren samma år, då den kubanska regimen arresterade 75 oppositionella och dömde dem till sammanlagt 1 456 år i fängelse, och samtidigt bröt moratoriet för dödsstraff, när tre kapare avrättades efter summariska rättegångar.

Men kylskåpspolitiken blev kortvarig. I juni 2005 beslöt EU:s utrikesministrar att åter släppa in Kuba i den diplomatiska värmen. Zapateros nya regering i Spanien tyckte att EU:s nya linje gjort det alltför krångligt att göra affärer på Kuba.

Många upprördes över beslutet. Vaclav Havel kallade den nya eftergiftspolitiken ett svek: ”I dag dansar EU efter Castros pipa”.

I Sverige protesterade de borgerliga partierna högljutt mot att den dåvarande regeringen struntade i utrikesdeklarationens vackra ord om demokrati och mänskliga rättigheter och istället röstade för eftergiftspolitiken i EU.

Nuvarande Europaminister Cecilia Malmström (fp) höll ett engagerat tal i Bryssel om Hector Palacios som dör i sin cell medan EU sviker sina ideal:

The European Union is basing our actions on the defence of certain values – freedom. democracy and human rights. But now we have failed to support those values in Cuba and the Cuban people are paying the prize. And in the meantime, Hector might be dying.1

Det Cecilia Malmström skrev i våras tål att upprepas:

För mig är det självklart att frihet, demokrati och mänskliga rättigheter ska vara hörnstenen i Sveriges och EU:s utrikespolitik. Jag vill att EU och Sverige ska ha en utrikespolitik som omsätter frihet, demokrati och mänskliga rättigheter i konkret handling. Jag vill att vi gör något nu. Det duger inte att tina de diplomatiska sanktionerna när det enbart innebär att situationen försämras, vi måste utöva starka påtryckningar mot regimen. EU och Sverige måste våga ta i med hårdhandskarna mot den skäggige diktatorn i Havanna.

När Castro blev sjuk i somras manade också Carl Bildt på sin blogg EU att hjälpa Kuba efter Castro att övergå till demokrati:

When Castro goes there are numerous scenarios of which happen – ranging from open rebellion to a smooth transition to a similar leader. But it does look likely that the regime will disappear with the man.

Thus, we will be faced with the task of helping to manage a critical process of regime transition in the Caribbean.

We’d (sic!) Europe has better get ready.

Vi kan också citera Gunilla Carlsson (m) som i den utrikespolitiska debatten 2005 i princip skyllde EU:s eftergiftspolitik på Laila Freivalds:

Europeiska unionen måste leva upp till sina egna kriterier och slå vakt om mänskliga fri- och rättigheter. När den svenska regeringen nyligen gick med på omfattande eftergifter till den kubanska regimen försvagade det EU:s trovärdighet. Beslutet innebär att Sverige inte längre kommer att bjuda in oppositionella till mottagningar på den svenska ambassaden. Detta beslut inkräktar på vår suveränitet och på våra diplomatiska traditioner att föra en löpande dialog med oppositionella krafter även i slutna samhällen och diktaturer.

Ord och inga visor! Men trots att Gunilla Carlsson nu själv flyttat in på UD fortsätter alltså Sveriges ambassadör att mingla med regimen istället för med demokraterna.

Låt oss därför hoppas att ambassadör Elm i Havanna kan vänta sig nya förhållningsorder från Stockholm framöver, som utesluter att låna ut sig till militärparader och regimens propaganda.2 Det var knappast sådant Fredrik Reinfeldt syftade på i regeringsförklaringen när han sa att ”särskilda insatser” skulle göras ”för att främja demokrati i diktaturer som Kuba och Vitryssland.”3

Och om UD bara kunde hitta något att göra åt den ljugande statssekreteraren så kanske Bildt och de andra ministrarna istället skulle kunna ägna sig åt viktigare saker, som att uppdatera Sveriges policy gentemot Kuba, dess regim och den växande demokratirörelsen.

Noter

  1. Jag besökte Hectors fru Gisela Delgado i Havanna just när beskedet om EU-ministrarnas beslut kom. Intervjun jag skrev handlade dock mer om biblioteksrörelsen.[]
  2. Men för all del, det är inte bara i Havanna som svenska diplomater firar diktatorer: I Nordkorea ordnade ambassadör Paul Beijer födelsedagskalas för Kim Jong Il på självaste svenska ambassaden för ett par år sedan[]
  3. Så sent som i torsdags debatterade också Birgitta Ohlsson (fp) och Alf Svensson (kd) i riksdagen med biståndsminister Gunilla Carlsson (m) om hur biståndet till Kuba ska fasas ut och istället kanaliseras om till demokratirörelser.[]

7 thoughts on “Vår man i Havanna recenserar Castro-paraden

  1. Charlotte

    Hm, om det är möjligheten att ”göra affärer” på Kuba som ligger bakom toleransen mot regimen är det svårt att inte tänka på ett annat land många vill göra affärer i: Kina. Onekligen tycks toleransen mot den diktaturen också ha ökat i takt med att dess marknad blommat ut. Nu är det väl iofs inte säkert att total bojkott alltid är det bästa sättet att agera mot en diktatur, men nog är det svårt att fördra den cyniska egennyttan här.

  2. Johan Post author

    Charlotte, jag menade alls inte att vi bör bojkotta Kuba. Nej då, mer handel och turism är bra och den enda effekt embargot har är att det stärker regimens makt (dess effekt på Kubas ekonomi är däremot försumbar). Och jag skulle gärna se ett McDonalds i varje gathörn i Havanna.

    Men att hjälpa europeiska företag göra affärer med Kuba får inte bli viktigare än demokrati och mänskliga rättigheter. Det EU gjorde var att tona ned kritiken, att sluta bjuda in dissidenter till nationaldagarna på ambassaderna i Havanna och att åter delta i högnivåmingel med regimen — allt för att underlätta för europeiska företag. Det är ryggradslöst.

  3. Charlotte

    Nej, jag menade inte heller att du menade osv. Jag förde ett allmänt, om än kort, resonemang.
    För övrigt skulle jag inte vilja se en McDonaldsrestaurang i varje gathörn i något land överhuvudtaget. That clown scares the hell out of me.

  4. Johan Post author

    Jaja, men visst är det ganska roligt att den Castro-vänliga vänstern reducerat hela Kubafrågan till att kämpa för att släppa in amerikanska företag på Kuba?

  5. Erik

    För den som undrar så här i efterhand, så släpptes Hector Palacios från finkan i onsdags. Han mår tydligen relativt bra. Däremot ska ingen tro att han varken är fri eller benådad eller ngt sådant. Han har bara fått tillstånd att avtjäna resten av straffet i sitt hem eftersom han varit sjuk och fängelset inte kan erbjuda nödvändig vård. När han bli frisk eller regeringen känner för det kan han alltså åka in igen.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *