I torsdags presenterade jag en uppsats (pdf av presentationen) vid GU:s seminarium i praktisk filosofi och politisk teori. Uppsatsen syftar till att korsbefrukta normativ, kosmopolitisk teori om legitimitet i global governance-institutioner med positiv, liberal teori om internationella MR-institutioner. Texten ska ingå i en kommande volym om internationella MR-institutioners legitimitet och jag fick en hel del matnyttiga kommentarer vid seminariet.
Category: Statsveteri
I ett tidigare inlägg beskrev vi de nordiska ländernas MR-ambivalens som motsägelsefulla beteenden på MR-politikens olika domäner. Å ena sidan: de nordiska länderna (a) lyckas de facto förverkliga mänskliga rättigheter bättre än många andra länder i världen och (b) för en offensiv utrikespolitik för att främja mänskliga rättigheter (exempelvis i multilaterala organisationer och i bilateralt utvecklingsbistånd). Å andra sidan (c) uppvisar de en motvilja mot att låta internationella MR-normer påverka deras inrikespolitik, som vi exemplifierade med vissa kontroversiella konventioner och tilläggsprotokoll.
Charles Beitz presenterar en normativ teori om internationella mänskliga rättigheter som utgår ifrån hur de faktiskt institutionaliserats som praktik. Hur pass väl lyckas han med det?
Jag snubblade över en artikel av Jaakko Husa som diskuterar spänningen mellan den europeiska människorättsregimen och den nordiska konstitutionella kulturen. ((Jaakko Husa: Nordic Constitutionalism and European Human Rights – Mixing Oil and Water?, Scandinavian Studies in Law (2010).))
En tredje litteratur som tycks relevant för att dissekera de nordiska ländernas ambivalens inför mänskliga rättigheter är IR-forskningen som försöker förklara varför stater ratificerar och efterlever internationella människorättskonventioner.