I senaste numret av Statsvetenskaplig tidskrift har jag skrivit en essä om kanonproblemet när man undervisar i politisk teori. Bör man vidareförmedla den etablerade kanon av politiska tänkare som börjar i Platon och slutar i Rawls? Eller bör man försöka inkludera tänkare, teorier och traditioner som vår kanonisering har exkluderat och försummat?
Minskar riskerna med att skriva på svenska?
Håller riskerna med att skriva forskningsartiklar på svenska på att minska? Imperativen att publicera artiklar i engelskspråkiga, internationella tidskrifter är förstås så starka och generellt också så goda att det att skriva och försöka publicera forskning på svenska kan framstå som ett komplett slöseri med tid för en forskare mitt i karriären. Men trots den allmänna strukturomvandlingen av samhällsvetenskaperna tycks det mig i dag också finnas tendenser som gör det mindre riskabelt att skriva på svenska, när skandinaviskspråkiga tidskrifter sent om sider börjar få närvaro på internet.
Mänskliga rättigheter i svensk press
KB håller på att utveckla en söktjänst för inskannade svenska dagstidningar – ett riktigt kul och användbart verktyg. Jag använde den för att testa Samuel Moyns tes om att mänskliga rättigheter får sitt genombrott i internationell politik i mitten av 1970-talet för att nå sin kulmen kring millennieskiftet och därefter minska. En sökning i Googles inskannade engelskspråkiga böcker tycks bekräfta den tesen. Men hur ser det ut för svensk samhällsdebatt?
Några nedslag om rösthemligheten
Senast i nästa vecka ska Sverige lämna svar till EU-kommissionen, som efter klagomål undrar hur svenska val säkerställer rösthemligheten. Här några rader om detta, samt andra anteckningar om frågan.
I senaste numret av tidskriften International Theory har jag en artikel som analyserar Jürgen Habermas tes om att demokrati och mänskliga rättigheter är likursprungliga (gleichursprünglich), det vill säga att de begreppsligen förutsätter varandra likt höna och ägg.