I senaste numret av Statsvetenskaplig tidskrift har jag skrivit en essä om kanonproblemet när man undervisar i politisk teori. Bör man vidareförmedla den etablerade kanon av politiska tänkare som börjar i Platon och slutar i Rawls? Eller bör man försöka inkludera tänkare, teorier och traditioner som vår kanonisering har exkluderat och försummat?
Tag: statsvetenskap
Tillsammans med kollegan Malcolm Langford har jag skrivit ett forskningspapper om de nordiska ländernas till synes paradoxala hållning gentemot mänskliga rättigheter. “The Nordic human rights paradox” lyfter upp en del trådar som diskuterats här på Mothugg och i en essä i Axess.
I morgon tänkte jag gå och lyssna på Sheri Berman som håller ett föredrag uppe på Blindern utifrån The primacy of politics: Social democracy and the making of Europe’s twentieth century (Cambridge UP, 2006).
När jag läste min grundutbildning i statsvetenskap på 1990-talet kämpade man i uppförsbacke och motvind om man ville syssla med politisk teori. Var det ens egentligen statsvetenskap, att försöka besvara normativa frågor om demokrati, rättvisa eller nytta? Och vad var egentligen nyttan med politisk teori? Arvet från Tingstens idéanalys, positivismens framfart i samhällsvetenskaperna och provinsiella revirstrider kan förmodligen anföras som förklaringar till att den politiska teorin var satt på undantag.
Är mer internationell rätt lösningen på all världens problem? Det är en av stridsfrågorna när Eric Posner på Volokh Conspiracy, och i det civila professor i juridik vid University of Chicago, drabbar samman med Henry Farrell, of Crooked Timber fame tillika statsvetare vid George Washington University, i en diskussion om Posners nyutkomna bok The Perils of Global Legalism (University of Chicago Press, 2009).