Jag lekte runt med Google Book Ngram Viewer – och fick en glasklar illustration till Samuel Moyns tes att MR-diskursen sköt fart i mitten av 1970-talet och nådde sin kulmen runt millennieskiftet. Sedan dess har intresset för mänskliga rättigheter falnat, i alla fall i de böcker som ingår i Googles textkorpus.
I morgon tänkte jag gå och lyssna på Sheri Berman som håller ett föredrag uppe på Blindern utifrån The primacy of politics: Social democracy and the making of Europe’s twentieth century (Cambridge UP, 2006).
Frihet och sanning lockades inte av nationaldagen och kallar sig kosmopolit. Därmed hör han till de storsvenskaste av storsvenskar: Vi internationalistiska, opatriotiska kosmopoliter, som ser med avsmak på all form av nationell yra.
Den danske författaren Carsten Jensen noterade i en DN-essä (29/5 -02) vad man missar om man drar alla nationalpopulister över samma kam. Pim Fortuyn såg muslimer som ett hot mot hans livsstil i det liberala Holland, medan Pia Kjaersgaard vänder sig emot just att liberalismen alls nått Danmark – ungefär så resonerade Jensen, vill jag minnas.
Till skillnad från Fleischer menar Lennart Berntson, statsvetare vid Roskilde universitet, att vänsterns nationella kantring ger uttryck åt samma populistiska missnöje som nationalpopulisterna i Danmark, Norge, Österrike, Frankrike och Holland. Vänstern har bara klätt nationalpopulismen i svenska folkhemsfärger.