I slutet av 1980-talet bytte Sveriges högsta domstolar fot och slog fast att Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna (EKMR) och Europadomstolens (EDMR) uttolkning av den – som man tidigare betraktar som i stort sett irrelevanta – kunde och borde användas som rättskällor för att tolka svensk rätt. Om hur det kunde se ut strax dessförinnan, när domarna hade en ytterst grund kunskap om EKMR och kännedom om EDMR:s domar, vittnar en utfrågning i riksdagen som jag snubblade över för en tid sedan.
Tag: Europakonventionen
Just nu skriver jag på en artikel om varför Sverige och Danmark beslöt sig för att inkorporera EKMR i början av 1990-talet. Där fokuserar jag på det politiska spelet: Hur Socialdemokratiet i Danmark och Moderaterna i Sverige intog rollen som normentreprenör.1 Men man skulle också kunna skriva historien ur juristprofessionernas perspektiv, för det tycks ha pågått en febril aktivitet bland nordiska domare, advokater, rättsvetare och statstjänstemän från ca 1987 och framåt.
Efter de senaste inläggen har många läsare hört av sig och bett mig posta fler episoder ur Sveriges rättighetspolitiska historia. Jag är överväldigad av gensvaret, så här kommer ytterligare en intressant episod: I mitten av 1990-talet tyckte ledande företrädare för LO att Sverige skulle säga upp Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna i fall den underminerade den svenska strejkrätten.
I coronaisoleringen har jag fördrivit tiden med att gå igenom gamla pressklipp om Europakonventionens genomslag i Sverige på 1980-talet.
Europarådet har skapat databasen Voices of Europe med tal som olika statsledare och politiker hållit inför parlamentarikerförsamlingen, ända sedan 1949. Jag hittade två tal av Olof Palme och Carl Bildt, som kanske säger något om synen på EKMR i Sverige under de år den började få genomslag i svensk rätt och politik.