Fortsätt fildela, du har redan betalat
Apropå Nicklas Lundblads överslagsräkning på fildelningens samhällsekonomi: Nästa grej att räkna på borde vara hur mycket vi redan har betalat för underhållningen — via skattsedeln.
Det är förstås en minst lika krånglig soppa att reda ut som fildelningens gungor och karuseller. Men låt oss ta Film i Väst som exempel: En sömnig västsvensk småstad hade aldrig lyckats locka åt sig en ansenlig del av den svenska filmproduktionen, om det inte vore för massiva bidrag från EU, svenska staten, Västra Götalandsregionen och kommunerna i Västsverige.
För ett par år sedan uppgick bidragen till 100 miljoner kronor på tre år. Hela 80 procent av finansieringen är bidrag. Film i Väst lyckades till och med övertala Göteborgs kommun att pumpa in en miljon skattekronor direkt i tv-serieproduktionen ”Solisterna”. Göran Johansson vill nämligen locka ned filmbranschen från Trollhättan till Göteborg.
Och då har vi bara räknat de kontanta bidragen. Därtill kommer de indirekta: Skådisar och statister går på a-kassa mellan en handfull filmdagar om året, limousinerna körs av taxichaffisar i arbetsmarknadsåtgärder, scenografin byggs av studenter och praktikanter, och så vidare. Så ser filmbranschens oglamorösa verklighet ut.
Efter Film i Västs skattefinansierade Guldbaggar har andra regioner följt efter. Inte nog med att Film i Väst vill ta upp kampen med andra EU-sponsrade regionala filmcentra runt om i Europa. Även på hemmaplan finns ett tjugotal konkurrenter. Filmpool Nord, Film i Skåne, Filmpool Jämtland — varje landsting med självaktning bygger upp sitt eget lilla Hollywood.
Nu trappar till och med Stockholm upp ansträngningarna för att locka tillbaka den filmproduktion som de andra regionerna har snott åt sig. Det blir förmodligen en baggis, eftersom branschen bara har veckopendlat från huvudstaden till filmhålorna runt om i landet. Efterfrågan på filmer i lantlig idyll torde dessutom snart vara mättad.
Och vad ska de andra regionala filmbolagen göra då? Plocka fram tiggarbössan, förstås.
Så kombinerar filmpolitiken det värsta av kulturpolitik och regionalpolitik. Och som alltid i regionalpolitiken hjälper det inte att hoppas på maktskiften, för politiker av alla färger vill förstås främja sin egen hembygd. Särskilt om de som en bonus får mingla med filmstjärnor när röda mattan rullas ut för världspremiärer i Folkets hus’ biograf därhemma.
Nå, det här borde man i alla fall komma ihåg varje gång folk säger att vi måste betala för oss för att konstnärer ska kunna leva på vad de skapar. Det gör vi ju redan. Vi har redan pröjsat merparten av kostnaden för varje svensk film som spelas in, utan att få särdeles mycket mer tillbaka än en och annan höjdare bland alla kalkoner.
Tänk på det nästa gång antipiratmaffian, filmbranschens förlängda arm, vill sätta fildelare i finkan för att ha spridit svenska filmer.
