Gammelpartierna vs Piratpartiet 2
Vi fortsätter att spekulera kring strukturomvandlingen i politikbranschen. Låt oss gå vidare med en tes som luftades i förra inlägget: Att Piratpartiet jobbar i den långa svansen, medan gammelpartierna jobbar i det tjocka huvudet. Jag har några fina grafer som tyder på just det.
Jag gjorde en enkel sökning i sju ledande dagstidningar under de senaste 90 dagarna. Och för att kunna säga något om partiernas relativa genomslag i pressen jämförde jag med partiernas valresultat i riksdagsvalet 2006 (fig. 1).1
Fig. 1: Tio partiers genomslag i pressen.
Vad kan vi då säga om en sådan jämförelse? Tja, under perioden nämns Piratpartiet i 51 artiklar, vilket inte är särskilt mycket jämfört med socialdemokraterna, som nämns exakt 1.500 fler gånger och därmed toppar pressligan. Men om vi jämför med partiernas röstandel i valet 2006 ser saken annorlunda ut: Miljöpartiet och Vänsterpartiet är mest överrepresenterade med 120 respektive 93 procent mer pressintresse än deras storlek i valet motiverar. Kanske får de en skjuts av socialdemokraterna, tack vare alla spekulationer om det rödgröna samarbetet.2
Därefter kommer Piratpartiet, som omnämns 80 procent mer än vad deras storlek från 2006 skulle motivera. Inte illa pinkat. Jämför med Feministiskt initiativ, 2006 års största promilleparti med 0,68 procent av rösterna i riksdagsvalet, som med 13 pressträffar har ett pressgenomslag på -58 procent.
Nå, 51 artiklar av 4.499 är ju trots allt försvinnande lite (1,13 procent). Det är knappt en artikel varannan dag i någon av sju tidningar.
Men det här är en sökning just i de största drakarna — i den tjocka skallen, för att återkoppla till Chris Andersons tes. Hur ser det ut i den långa svansen — nätets mängder av nischscener?
Fig. 2: Trendgraf för PP, FI, JL och SD.
Det här är förstås toksvårt att mäta, och hur man än mäter blir det än mer svajigt att jämföra med sökningen i pressen. Men för att få ett hum om hur PP ligger till på en typ av nischscen — på bloggarna — jämförde jag partiet mot andra större partier i en serie Knuffgrafer (fig. 2-5), som visar hur stor andel av alla indexerade blogginlägg som nämner respektive parti.
Av den jämförelsen kan man dra några slutsatser. För det första: Jämfört med de övriga partier som inte kom in i riksdagen 2006 spelar PP mer i samma liga som betydligt större Sverigedemokraterna än de andra promillepartierna FI och Junilistan (fig. 2).
Fig. 3: Trendgraf för PP, FP, KD, C.
För det andra: PP mäter sig även väl med de mindre riksdagspartierna: Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna (fig. 3) samt Miljöpartiet och Vänsterpartiet (fig. 4).
Däremot är det förstås ett visst glapp gentemot de stora partierna Socialdemokraterna och Moderaterna, men det intressanta är att PP ens finns med på samma skala som dessa partier, som har betydligt fler medlemmar och väljare och ett enormt mycket större allmänt mediegenomslag (fig. 5).
Resultatet är förstås inte särskilt förvånande: I antal medlemmar mätt ligger PP i trakten av ett mindre riksdagsparti och deras medlemmar är förmodligen extremt benägna att blogga, jämfört med andra partiers äldre och mindre internetfähiga kadrer.
Fig. 4: Trendgraf för PP, V och MP.
Långsvanspoängen är att PP tycks finnas på en rad mindre arenor (bloggar, men också andra nätkanaler), som var för sig ännu inte kan mäta sig med de etablerade massmedierna, men som sammantaget når en stor grupp människor. Hur stor den gruppen är är förstås svårt att avgöra.
Massmedieforskarna brukar säga att bloggarna inte spelar någon roll, men jag misstänker att det bara bekräftar att massmedieforskarna fortfarande jobbar mest utifrån den tjocka skallen — massmedierna — för det är där de har data att jobba med.
Fig. 5: Trendgraf för PP, M och S.
På samma sätt jobbar ju också gammelpartierna mest i den tjocka skallen, som underleverantörer till massmedierna. Det är i massmedielogiken som utspelsstrategin fungerar. Politikbranschens motsvarighet till skivbranschens listettor är att få in ett utspel på DN Debatt som sedan valsas runt i de andra stora massmedierna i ett par dagar. Den sortens utspel kan förstås inte förankras bland de få kvarvarande medlemmarna, eftersom det skulle förta effekten av utspelet. Dessutom syftar utspelen till att sända signaler, snarare än att kommunicera partiets politik.
I den långa svansens myriad av små offentligheter (där bloggarna bara är en scen av flera) fungerar knappast utspelspolitiken, även om bloggarna gärna spinner vidare på just DN Debatt-utspel. Jag är den siste att idyllisera nätet som deliberativdemokratisk arena, men det ligger i alla fall närmare det dialogiska idealet än vad massmedierna gör.
Och det skulle inte förvåna mig om nätets alla små scener sammantaget väger nog så tungt som de gamla massmedierna. En indikator på nätets vikt är att internetreklam i dag omsätter mer än tv- och radioreklam och stadigt stjäl marknadsandelar från dagspressen. En annan indikator är alla undersökningar som visar att allt fler — särskilt yngre, särskilt män — byter bort tv-soffans passivitet och morgontidningens inaktualitet [infoga valfri referens]. (De två trenderna hänger förstås ihop.)
Därefter behöver man inte fundera länge för att inse att PP, genom att behärska nätets offentligheter, har blivit en politisk kraft att räkna med, även om det ännu inte märks särskilt mycket i dagspressen.
Noter
- Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen, Göteborgs-Posten, Metro Riks, Svenska Dagbladet, Sydsvenskan. Här finns själva sammanställningen. Och ja, det finns en jämrans massa förbehåll för metoden som ni gärna får ventilera i kommentarsfältet, men det här är inte en forskningsartikel, utan ett blogginlägg.[⇑]
- Jag gissar också att Moderaterna, som ligger på -53 procent, dras ned av att leda regeringen: Pressen skriver om ”statsminister Fredrik Reinfeldt (M)” och inte om ”moderatledaren”, vilket skulle komma med i min sökning.[⇑]
