Categories
nätpolitik Politik

Gammelpartierna vs Piratpartiet 2

Vi fortsätter att spekulera kring strukturomvandlingen i politikbranschen. Låt oss gå vidare med en tes som luftades i förra inlägget: Att Piratpartiet jobbar i den långa svansen, medan gammelpartierna jobbar i det tjocka huvudet. Jag har några fina grafer som tyder på just det.

Jag gjorde en enkel sökning i sju ledande dagstidningar under de senaste 90 dagarna. Och för att kunna säga något om partiernas relativa genomslag i pressen jämförde jag med partiernas valresultat i riksdagsvalet 2006 (fig. 1). ((Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen, Göteborgs-Posten, Metro Riks, Svenska Dagbladet, Sydsvenskan. Här finns själva sammanställningen. Och ja, det finns en jämrans massa förbehåll för metoden som ni gärna får ventilera i kommentarsfältet, men det här är inte en forskningsartikel, utan ett blogginlägg.))

Fig. 1: Partiers genomslag i pressen.
Fig. 1: Tio partiers genomslag i pressen.

Vad kan vi då säga om en sådan jämförelse? Tja, under perioden nämns Piratpartiet i 51 artiklar, vilket inte är särskilt mycket jämfört med socialdemokraterna, som nämns exakt 1.500 fler gånger och därmed toppar pressligan. Men om vi jämför med partiernas röstandel i valet 2006 ser saken annorlunda ut: Miljöpartiet och Vänsterpartiet är mest överrepresenterade med 120 respektive 93 procent mer pressintresse än deras storlek i valet motiverar. Kanske får de en skjuts av socialdemokraterna, tack vare alla spekulationer om det rödgröna samarbetet. ((Jag gissar också att Moderaterna, som ligger på -53 procent, dras ned av att leda regeringen: Pressen skriver om “statsminister Fredrik Reinfeldt (M)” och inte om “moderatledaren”, vilket skulle komma med i min sökning.))

Därefter kommer Piratpartiet, som omnämns 80 procent mer än vad deras storlek från 2006 skulle motivera. Inte illa pinkat. Jämför med Feministiskt initiativ, 2006 års största promilleparti med 0,68 procent av rösterna i riksdagsvalet, som med 13 pressträffar har ett pressgenomslag på -58 procent.

Nå, 51 artiklar av 4.499 är ju trots allt försvinnande lite (1,13 procent). Det är knappt en artikel varannan dag i någon av sju tidningar.

Men det här är en sökning just i de största drakarna — i den tjocka skallen, för att återkoppla till Chris Andersons tes. Hur ser det ut i den långa svansen — nätets mängder av nischscener?

Fig. 2: Trendgraf för PP, FI, JL och SD.
Fig. 2: Trendgraf för PP, FI, JL och SD.

Det här är förstås toksvårt att mäta, och hur man än mäter blir det än mer svajigt att jämföra med sökningen i pressen. Men för att få ett hum om hur PP ligger till på en typ av nischscen — på bloggarna — jämförde jag partiet mot andra större partier i en serie Knuffgrafer (fig. 2-5), som visar hur stor andel av alla indexerade blogginlägg som nämner respektive parti.

Av den jämförelsen kan man dra några slutsatser. För det första: Jämfört med de övriga partier som inte kom in i riksdagen 2006 spelar PP mer i samma liga som betydligt större Sverigedemokraterna än de andra promillepartierna FI och Junilistan (fig. 2).

Fig. 3: Trendgraf för PP, FP, KD, C.
Fig. 3: Trendgraf för PP, FP, KD, C.

För det andra: PP mäter sig även väl med de mindre riksdagspartierna: Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna (fig. 3) samt Miljöpartiet och Vänsterpartiet (fig. 4).

Däremot är det förstås ett visst glapp gentemot de stora partierna Socialdemokraterna och Moderaterna, men det intressanta är att PP ens finns med på samma skala som dessa partier, som har betydligt fler medlemmar och väljare och ett enormt mycket större allmänt mediegenomslag (fig. 5).

Resultatet är förstås inte särskilt förvånande: I antal medlemmar mätt ligger PP i trakten av ett mindre riksdagsparti och deras medlemmar är förmodligen extremt benägna att blogga, jämfört med andra partiers äldre och mindre internetfähiga kadrer.

Fig. 5: Trendgraf för PP, V och MP.
Fig. 4: Trendgraf för PP, V och MP.

Långsvanspoängen är att PP tycks finnas på en rad mindre arenor (bloggar, men också andra nätkanaler), som var för sig ännu inte kan mäta sig med de etablerade massmedierna, men som sammantaget når en stor grupp människor. Hur stor den gruppen är är förstås svårt att avgöra.

Massmedieforskarna brukar säga att bloggarna inte spelar någon roll, men jag misstänker att det bara bekräftar att massmedieforskarna fortfarande jobbar mest utifrån den tjocka skallen — massmedierna — för det är där de har data att jobba med.

Fig. 4: Trendgraf för PP, M och S.
Fig. 5: Trendgraf för PP, M och S.

På samma sätt jobbar ju också gammelpartierna mest i den tjocka skallen, som underleverantörer till massmedierna. Det är i massmedielogiken som utspelsstrategin fungerar. Politikbranschens motsvarighet till skivbranschens listettor är att få in ett utspel på DN Debatt som sedan valsas runt i de andra stora massmedierna i ett par dagar. Den sortens utspel kan förstås inte förankras bland de få kvarvarande medlemmarna, eftersom det skulle förta effekten av utspelet. Dessutom syftar utspelen till att sända signaler, snarare än att kommunicera partiets politik.

I den långa svansens myriad av små offentligheter (där bloggarna bara är en scen av flera) fungerar knappast utspelspolitiken, även om bloggarna gärna spinner vidare på just DN Debatt-utspel. Jag är den siste att idyllisera nätet som deliberativdemokratisk arena, men det ligger i alla fall närmare det dialogiska idealet än vad massmedierna gör.

Och det skulle inte förvåna mig om nätets alla små scener sammantaget väger nog så tungt som de gamla massmedierna. En indikator på nätets vikt är att internetreklam i dag omsätter mer än tv- och radioreklam och stadigt stjäl marknadsandelar från dagspressen. En annan indikator är alla undersökningar som visar att allt fler — särskilt yngre, särskilt män — byter bort tv-soffans passivitet och morgontidningens inaktualitet [infoga valfri referens]. (De två trenderna hänger förstås ihop.)

Därefter behöver man inte fundera länge för att inse att PP, genom att behärska nätets offentligheter, har blivit en politisk kraft att räkna med, även om det ännu inte märks särskilt mycket i dagspressen.

20 replies on “Gammelpartierna vs Piratpartiet 2”

Jag tog för givet att du förstod det, men sedan slog det mig att andra partiledare kanske inte skulle agerat så. Så jag ville bara säga att jag läser dina resonemang med väldigt stort intresse.

(Jag läser faktiskt alla bloggposter som innehåller ordet “Piratpartiet”. Eller som minimum skummar dem.)

Kent Asp gjorde förresten en genomgång av medietäckning vs valresultat 2006. Jag vet inte hur långt ner i småmedier han sträckte sig, men det är åtminstone bara gammelmedier vi pratar om.

Där hade PP 0,1% av medietäckningen innan valet, mot 0,63% av rösterna. Det gjorde oss till det överlägset bästa partiet i termer av röster per traditionell medieexponering. Men å andra sidan hade vi inte jobbat genom gammelmedia, heller.

Som kontrast på andra sidan hade du FI, som hade 3,0% av medietäckningen, mot 0,68% av rösterna.

Vi tittar mycket på sådana här siffror och följer trender noggrant.

@Mikael: Tack för tipset! Jag skulle vilja låna PP:s Knuff-verktyg. Finns det tillgängligt?

@Rick: Jo, och det är ju helt i linje med tesen att du inte jobbar som gammelpartistiska partiledare… ;) Ante att Asp hade något sådant i rockärmen, men jag var för bekväm för att kolla upp det.

Och BTW, om Retriever och Presstext jobbade lite mer som Knuff, och hade ett öppet API, till exempel, kunde förmodligen era nissar plocka fram snygga realtidsgrafer även där, men istället får man göra sökningar för hand i databasen. Gammelmedierna jobbar gammelmediokert över hela linjen.

Strålande intressant, Johan.
Men så länge medievaneundersökningar visar att Rapport har 1 miljon tittare, eller vad det kan vara, så kommer gammelpartierna att fokusera på dessa medier. Gammelpartierna bryr sig inte om bloggosfären eller egentligen resten av medierna på internet överhuvud, eftersom inget av dem kan visa samma tittarsiffror.
Så länge medievanorna räknas på gammalt sätt kommer partierna att fortsätta som vanligt. men om Asp mfl räknade på nytt sätt skulle partierna ändra inställning.

Falkvinge,
Du har en imponerande ambition. Dock, risken med jämförelserna med Fi, och att ni driver med dem, kommer att slå tillbaka en dag. Feministerna har inte tagit sig an internet som de borde, men när de gör det kommer de att vara starka, och då får ni en brant uppförsbacke när ni vill komma över enprocentsgränsen.
Erik

Johan: Det finns gammelmediala sökningar som man kan webbskrapa – och vi bygger upp en egen sökbar historisk databas utifrån dem på ungefär 25 viktiga nyckelord plus konkurrentpartiernas namn, så att vi kan tracka trender mot dem och i våra frågor.

Med Knuff är det förstås annorlunda, där det är fritt fram att hämta data så länge man kreddar vederbörligt var datan kommer ifrån. Precis som det ska vara.

Erik: Jag och vi har inget behov av att driva med någon som jobbar för något de tror på, FI inberäknade? Jag bara tog det som exempel på ett parti som nådde ungefär samma slutresultat som vi men som hade valt en helt annan strategi. Vilket politiskt innehåll den spelaren hade var inte relevant för resonemanget.

Erik: Åh, du tänkte på den första-april-storyn. Vi kontaktade FI för att de skulle vara en del av aprilskämtet och publicera samma nyhet på sin sida, men de tvekade. Efter lite funderingar körde vi ändå.

Det var inte avsett att driva med FI, utan bara avsett som ett förstaaprilskämt. Vi har en tradition av att ha sådana. Drev vi med någon, så var det oss själva.

@Rick: Som sagt, vi är nog många som gärna skulle leka runt med era verktyg. Kan ni inte släppa dem under valfri öppen källkodslicens?

Självklart har riksdagspartierna mkt att lära om ny teknik. Men det har också väljarna. Vanligt folk använder nätet – men det lever inte där 24h om dygnet. De har barn att lämna på dagis, jobb att sköta, mat att laga och vänner att umgås med.

Jag tror det viktigaste är att förstå nätets kraft för att föra ut, förankra och kommunicera politik. Men inte nödvändigtvis ha alla möten där, grotta in sig i varenda forum och teknisk varianter.

Det handlar om avvägningar. Riksdagspartierna borde bli bättre på nätet. Men kanske PP&co skulle sikta på att gå ut och skaka hand med folk och titta dem i ögonen. Det skulle nog kunna ge en röst eller två i stundande val.

@Fredrik: Jag tror du tillför ytterligare en viktig skillnad mellan gammelpartier och den sorts nya rörelser som PP representerar: Gammelpartister ser nätet som en “kraft för att föra ut, förankra och kommunicera politik”. Vi sänder, ni tar emot. Ett massmedium. Eller kanske en avskild digital sfär. Cyberspace, du vet.

Mot det står vad man kanske kan kalla AFK-perspektivet, för att travestera en av The Spectrials huvudrollsinnehavare: “Vi gillar inte termen IRL. Vi säger AFK, away from keyboard. Vi tycker att internet är på riktigt.”

@Johan: Jag reagerade också på det. “Internet är ett verktyg för att kommunicera UT politik.” Klassisk megafonpolitik, som jag kallar det.

Inte “Nätet är ett verktyg som gör det enklare att kommunicera mellan massor av människor.” Vi använder befintliga vänskapsband, vi använder den fantastiska kraften i social tillit mellan människor. Många många många.

Det är alltid med en viss spänning som jag yttrar mig i en debatt om teknik eftersom jag och tekniska ämnen har ett, låt oss säga, komplicerat förhållande…… Trots det så måste jag fråga om det där med långsvansen. Om vi som hypotes säger att det finns 500 superaktiva typer med varsinn blogg som, styrkta av koffein och druvsocker, far fram och tillbaka som speedade illrar och tar en titt här och en titt där o.s.v, hur påverkar detta statistiken? Inte alls för att det är unika besök som mäts eller massor för varje gång dom far förbi så noteras det?

Hoppas du förstår hur jag menar!?

Grymt kul artikel, Johan, tack!! Jag har själv funderat hur man gör politik av Chris Andersons svans.

Johan: “Och det skulle inte förvåna mig om nätets alla små scener sammantaget väger nog så tungt som de gamla massmedierna. En indikator på nätets vikt”

Om man tänker sig samhällsförändring som olika samverkande kedjor av innovation och imitation så behöver man inte längre tänka tyngd. Det är bara kraften från en länk till nästa som måste återskapas ständigt, igen och igen. Ny kraft behövs varje gång. Det hjälper inte att den första länken är väldigt kraftfull.

Gammelmedia har motverkat imitationskedjor och skapat en föreställning om mass-envägs-media. Själv tror jag imitationskedjorna alltid haft större förklaringsvärde än massmedia. Förutom när det gäller en ny frisyr, en skandal kring någon politiker som behöver avgå. Fast föreställningen om masskommunikation har osynliggjort hur förändring går till, och därmed förlamat de grupper som tror att förändring går via masskommunkation.

Svansen är möjligheten att börja ägna oss åt kontagiös smitta från person till person, från blogg till blogg, från grupp till grupp …

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *