Popper och utopismen

Borde inte det välordnade samhället ge liberaler rysningar? Jag läste om Karl Poppers gamla klassiker The open society and its enemies för att kika på en alternativ, för-rawlsk idé om det goda, liberala samhället.1

Gott och väl ett kvartssekel innan det rawlska paradigmet revolutionerade den akademiska politisk filosofin hävdar Popper att en utopisk föreställning varken ger nödvändig, tillräcklig eller ens möjlig vägledning för att göra samhället bättre här och nu. Hans argument har en del slående likheter med Amartya Sens kritik av den transcendentala approachen (mer om den likheten en annan gång).

Popper kritiserar idén att vi behöver utopier för att kunna förändra samhället. Han skiljer mellan två metodologiska approacher till politik och samhället: ”Utopian engineering” och ”piecemeal engineering”. Så här beskriver han den utopiska ingenjörskonsten:

”Any rational action must have a certain aim. It is rational in the same degree as it pursues its aim consciously and consistently, and as it determines its means according to this end. To choose the end is therefore the first thing we have to do if we wish to act rationally; and we must be careful to determine our real or ultimate ends, from which we must distinguish clearly those intermediate or partial ends which actually are only means, or steps on the way, to the ultimate end. If we neglect this distinction, then we must also neglect to ask whether these partial ends are likely to promote the ultimate end, and accordingly, we must fail to act rationally. These principles, if applied to the realm of political activity, demand that we must determine our ultimate political aim, or the Ideal State, before taking any practical action. Only when this ultimate aim is determined, in rough outline at least, only when we are in possession of something like a blueprint of the society at which we aim, only then can we begin to consider the best ways and means for its realization, and to draw up a plan for practical action. These are the necessary preliminaries of any practical political move that can be called rational, and especially of social engineering.” (166f)

Gradvis politisk ingenjörskonst, däremot, förutsätter ingen utopisk vision av ett perfekt rättvist idealsamhälle:

”The politician who adopts this method may or may not have a blueprint of society before his mind, he may or may not hope that mankind will one day realize an ideal state, and achieve happiness and perfection on earth. But he will be aware that perfection, if at all attainable, is far distant, and that every generation of men, and therefore also the living, have a claim; perhaps not so much a claim to be made happy, for there are no institutional means of making a man happy, but a claim not to be made unhappy, where it can be avoided. They have a claim to be given all possible help, if they suffer. The piecemeal engineer will, accordingly, adopt the method of searching for, and fighting against, the greatest and most urgent evils of society, rather than searching for, and fighting for, its greatest ultimate good.” (167)

Den gradvisa metoden kan vi tillämpa här och nu, medan den utopiska metoden antingen blir en ursäkt för att ständigt skjuta viktiga reformer på framtiden eller, om den praktiseras, leder till massivt mänskligt lidande, ”the use of violence in the place of reason, and if not to its own abandonment, at any rate to that of its original blueprint.” (168)

Tja, i dag kanske den sociala ingenjörskonsten inte känns lika fräsch som 1945 — den har ju kommit att förknippas just med utopiska visioner av rationell samhällsplanering. I dag kanske vi hellre skulle tala om hackern, som moddar samhällsmaskineriet istället för att kasta grus i det.

Men Poppers argument mot den utopiska metoden är huvudsakligen epistemologiskt: Metoden förutsätter en form av kunskap om samhället som vi saknar, och den sorts auktoritärt ledarskap som utopiska reformer kräver gör det än mindre sannolikt att vi kan få den kunskap vi behöver.

Medan samhällslivet är så komplicerat att ingen riktigt kan begripa vilket slags åtgärder och uppoffringar som skulle krävas för att förverkliga en utopi, kan vi enklare bedöma och enas om de reformer den gradvisa metoden föreslår. Reformerna berör ofta enskilda, avgränsade institutioner – sjukförsäkringar, domstolar, skolor – och riskerna är dämed mindre, så att skadan sällan är stor om reformerna går åt skogen. Och om vi lättare kan enas om sådana mindre reformer, behöver vi inte heller använda fullt så mycket tvång och våld när vi implementerar dem.

De utopiska projekten, däremot, skulle ta tid – en tid av revolutioner och storskaliga samhällsexperiment – varför vi också kan förvänta oss att idéer och ideal förändras:

”What had appeared the ideal state to the people who made the original blueprint, may not appear so to their successors. If that is granted, then the whole approach breaks down. … Those who prefer one step toward a distant ideal to the realization of a piecemeal compromise should always remember that if the ideal is very distant, it may even become difficult to say whether the step taken was towards or away from it.” (170)

Popper understryker att han inte hävdar att idealet aldrig skulle kunna realiseras – många saker som en gång var otänkbara har förverkligats. Däremot hävdar han att vi saknar den kunskap som krävs för de svepande, storslagna förändringar som den utopiska ingenjörskonsten kräver. Poppers argument kokar alltså ned till att den utopiska ingenjörskonsten är felaktig och farlig, eftersom den förutsätter kunskap och visshet vi varken har eller skulle kunna ha.

De båda modellerna för samhällsförändring svarar också mot Poppers kontrast mellan det öppna och det slutna samhället, som han låter historien om Aten och Sparta illustrera.

För att bevara sitt slutna samhälle försökte Sparta stänga ute alla främmande influenser, i synnerhet egalitära, demokratiska och individualistiska idéer, som kunde störa dess rigida ordning, och hindra sin befolkning från att beblanda sig med utomstående. Staden skulle vara självförsörjande och oberoende av handel, och även om Sparta försökte dominera sina grannar, fick den inte växa sig större än att dess enhet och slutenhet kunde bevaras. Sjöfart och handel var de viktigaste faktorerna, hävdar Popper, för att öppna upp det slutna samhället, och de tidigare privilegierade klasserna i Aten insåg att handel, sjöfart, imperium och demokrati hängde samman:

”Close contact with other tribes is liable to undermine the feeling of necessity with which tribal institutions are viewed; and trade, commercial initiative, appears to be one of the few forms in which individual initiative and interdependence can assert itself, even in a society in which tribalism still prevails “ (190)

Samtidigt är det öppna samhället inte lätt att leva i — här finns ett drag av den liberala tragiken. Det öppna samhället, spekulerar Popper, kan komma att bli ett abstrakt samhälle, som inte längre är en konkret grupp av personer eller ett system av sådana grupper, utan där vi saknar personliga relationer till många av de människor vi möter. (Han liknar, lustigt nog, ett sådant abstrakt samhälle med ett samhälle där alla kör bil!) Ett abstrakt samhälle innebär en utmaning för människans sociala natur, även om de utmaningarna uppvägs av dess fördelar och möjligheter. Likväl, att gå över från det slutna till det öppna samhället innebär en av de djupaste revolutioner mänskligheten har genomgått och medför att vi börjar känna ”the strain of civilization”:

”It is still felt even in our day, especially in times of social change. It is the strain created by the effort which life in an open and partially abstract society continually demands from us – by the endeavour to be rational, to forgo at least some of our emotional social needs, to look after ourselves, and to accept social responsibilities.” (189)

”It is part of the strain [of civilization] that we are becoming more and more painfully aware of the gross imperfections in our life, of personal as well as of institutional imperfection; of avoidable suffering, of waste and of unnecessary ugliness; and at the same time of the fact that it is not impossible for us to do something about all of this, but that such improvements would be just as hard to achieve as they are important. This awareness increases the strain of personal responsibility, of carrying the cross of being human.” (213)

Tja, kontrasten är rätt stor mellan Poppers öppna samhälle och Rawls välordnade dito. Vilket av dem liberaler borde föredra? Jag lämnar den frågan som en övning åt läsaren.

Popper låter historien om Aten och Sparta illustrera skillnaden mellan det slutna och det öppna samhället. [1] För att bevara sitt slutna samhälle försökte Sparta stänga ute alla främmande influenser, i synnerhet egalitära, demokratiska och individualistiska idéer, som kunde störa dess rigida ordning, och hindra sin befolkning från att beblanda sig med utomstående. Staden skulle vara självförsörjande och oberoende av handel, och även om Sparta försökte dominera sina grannar, fick den in

Popper låter historien om Aten och Sparta illustrera skillnaden mellan det slutna och det öppna samhället. För att bevara sitt slutna samhälle försökte Sparta stänga ute alla främmande influenser, i synnerhet egalitära, demokratiska och individualistiska idéer, som kunde störa dess rigida ordning, och hindra sin befolkning från att beblanda sig med utomstående. Staden skulle vara självförsörjande och oberoende av handel, och även om Sparta försökte dominera sina grannar, fick den inte växa sig större än att dess enhet och slutenhet kunde bevaras.

Sjöfart och handel var de viktigaste faktorerna, hävdar Popper, för att öppna det slutna samhället, och de tidigare privilegierade klasserna i Aten insåg att handel, sjöfart, imperium och demokrati hängde samman:

”Close contact with other tribes is liable to undermine the feeling of necessity with which tribal institutions are viewed; and trade, commercial initiative, appears to be one of the few forms in which individual initiative and interdependence can assert itself, even in a society in which tribalism still prevails “ (OS 190)

te växa sig större än att dess enhet och slutenhet kunde bevaras.

Sjöfart och handel var de viktigaste faktorerna, hävdar Popper, för att öppna det slutna samhället, och de tidigare privilegierade klasserna i Aten insåg att handel, sjöfart, imperium och demokrati hängde samman:

”Close contact with other tribes is liable to undermine the feeling of necessity with which tribal institutions are viewed; and trade, commercial initiative, appears to be one of the few forms in which individual initiative and interdependence can assert itself, even in a society in which tribalism still prevails “ (OS 190)


[1] Och här är det förstås fritt frama tt översätta till nätverksstad kontra centralortsstad.

Noter

  1. Popper, Karl. The open society and its enemies. London: Routledge, 2002. Routledge Classics utgåva har dock en alldeles för hård limbunden rygg, så att boken vägrar ligga uppslagen. Det försvårar läsningen-skrivningen. Lustigt nog har A theory of justice perfekt tjocklek för att kilas in mot datorskärmen och tvinga upp The open society.[]

One thought on “Popper och utopismen

  1. Thomas Svensson

    Glädjande att du framhåller Poppers verk om det öppna samhället. Själv ser jag det som högaktuellt och nödvändigt för att bryta mot politikens sorgliga oförmåga att tänka själv, att gå utöver försoffade ideologier.

    Jag har till och med lyckats införskaffa båda banden på svenska, låt oss hoppas att något förlag anser det mödan värt att ge ut böckerna på vårt språk igen.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *