De som på långt håll ser ut som flugor

När jag läste min grundutbildning i statsvetenskap på 1990-talet kämpade man i uppförsbacke och motvind om man ville syssla med politisk teori. Var det ens egentligen statsvetenskap, att försöka besvara normativa frågor om demokrati, rättvisa eller nytta? Och vad var egentligen nyttan med politisk teori? Arvet från Tingstens idéanalys, positivismens framfart i samhällsvetenskaperna och provinsiella revirstrider kan förmodligen anföras som förklaringar till att den politiska teorin var satt på undantag.

Sådana frågor tycks i dag överspelade, inte minst, kanske, för att internationaliseringen tog fart någon gång strax efter millennieskiftet, bröt upp provinsialismen och gav folk andra referenspunkter i den inom-disciplinära identitetspolitiken — och kanske viktigare saker att syssla med än att röra om i de statsvetenskapliga vattenglasen.

Fast nu rasar debatten igen, för att tala kvällstidningska, på andra sidan ankdammen: Vad ska man egentligen med politisk teori till? Anledningen är att Pennsylvania State University 2007 beslöt att ta bort politisk teori från forskarutbildninens läroplan som en av den statsvetenskapliga utbildningens delgrenar. Beslutet har triggat en intressant debatt som nu, med Gutenbergsk fördröjning, når de akademiska journalerna.

Andrew Rehfeld gjorde nyligen ett försök att sätta upp ett demarkationskriterium, Popperskt till både form och innehåll, för att avgöra vilket slags politisk teori som hör hemma i statsvetenskapen.1

“Theory that makes political phenomena its primary object of study, that aims to discover observer-independent facts about those phenomena (including what political communities ought to do about them, given certain assumptions), and that make claims that can be falsified (empirically or otherwise), is political science properly conceived. As such its practitioners have justifiable claim to disciplinary resources.”

Förvisso behöver vi kunna rättfärdiga gränserna mellan god och dålig (eller ond) statsvetenskap, för att kunna tillsätta tjänster, fördela forskningsmedel, examinera studenter, bedöma kvalitet, etc. Rehfeld konstaterar dock att hans kriterium inte lär övertyga många. I slutändan tycks han retirera till att utvecklingen och tillämpningen av kriterier för den goda vetenskapen bör decentraliseras till institutionernas gottfinnande, bara de reflekterar kring den makt de därigenom utövar.

Mer fruktbar är den handske Timothy Kaufman-Osborn kastar i senaste PRQ, just för att han betraktar de inom-disciplinära revirstriderna som ett slags identitetspolitik.2

Så visar han till exempel hur de som identifierar sig som politiska teoretiker omger sig med en Gründungsmythos av att vara ämnets historiska ursprung och moraliska samvete, när politisk teori som självmedveten subdisciplin i själva verket uppfanns någon gång efter andra världskriget, ur försök att försvara intellektuella aktiviteter som höll på att kastas överbord när behaviourismen försökte ta kontroll över den statsvetenskapliga skutan.

Kaufman-Osborn angriper också den politiska teorins försvarare för att de konservativt slår vakt om den sub-disciplinära indelningens gränser, som varken följer någon epistemologisk logik eller motsvarar politikens ontologiska egenskaper (Bergh liknade dem träffande vid djuren i Borges kinesiska encyklopedi). De institutionaliserade subdisciplinerna är snarare en produkt av att statsvetenskapen i USA, liksom andra vetenskaper, lät sig mobiliseras i det kalla kriget, menar Kaufman-Osborn.

Och sedan den akademiska marxismen lämnat walk-over har den politiska teorins liberala mainstream en märklig förmåga att moppa upp alla utmanare, från kommunitarister till poststrukturalister. Den förmågan säger förvisso något om den liberala traditionens mångsidighet,

“but still more about the thoroughgoing enmeshment of the contemporary American academy and hence of American political science, including political theory, within the late liberal political economy of the United States.”

Så vad göra? Kaufman-Osborn förespråkar en pluralistisk tolerans, men inte en som nödvändigtvis entusiastiskt bejakar mångfalden, och inte heller en som ställer sig indifferent, utan ett slags agonistisk tolerans:

“one that affirms that the various approaches taken to the study of politics are not merely different, but in conflict with each one another, and that the productive commotion generated by their clashes will cease should any one succeed in becoming hegemonic. Moreover, this affirmation involved critical inquiry into the antipolitical effects that accompany the professionalization of political theory, inquiry best stimulated by political engagements, which, precisly because they are not entirely confined to the academy, are in a position to render visible the symbiotic enmeshment of the contemporary university within a politicized economy governed chiefly in accordance with the norms of neoliberalism.”

Och därmed har han väl också besvarat varför det alls är meningsfullt att diskutera något så akademiskt navelskådande som vad man ska ha politiska teoretiker till. På det hela taget en underhållande och läsvärd artikel, som får svar på tal av John Gunnell, Wendy Brown, Mary Hawkesworth och Gregory Kasza.

http://journals.cambridge.org/action/displayJournal?jid=PPSPerspectives on Politics (2010), 8: 465-486

Noter

  1. Andrew Rehfeld: “Offensive political theory,” Perspectives on Politics (2010), 8: 465–486.[]
  2. Timothy V. Kaufman-Osborn: “Political Theory as Profession and as Subfield?Political Research Quarterly, 2010: 63:3, 655–673.[]

2 thoughts on “De som på långt håll ser ut som flugor

  1. Pingback: Popper och utopismen | Mothugg

  2. Pingback: Litteraturtips i normativ metod | Mothugg

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *