Efter de senaste inläggen har många läsare hört av sig och bett mig posta fler episoder ur Sveriges rättighetspolitiska historia. Jag är överväldigad av gensvaret, så här kommer ytterligare en intressant episod: I mitten av 1990-talet tyckte ledande företrädare för LO att Sverige skulle säga upp Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna i fall den underminerade den svenska strejkrätten.
I coronaisoleringen har jag fördrivit tiden med att gå igenom gamla pressklipp om Europakonventionens genomslag i Sverige på 1980-talet.
Europarådet har skapat databasen Voices of Europe med tal som olika statsledare och politiker hållit inför parlamentarikerförsamlingen, ända sedan 1949. Jag hittade två tal av Olof Palme och Carl Bildt, som kanske säger något om synen på EKMR i Sverige under de år den började få genomslag i svensk rätt och politik.
The notion of ‘rights revolution’ is widely used in socio-legal scholarship, yet in numerous different ways with varying precision and definition. What is a rights revolution? How can it be turned into a more rigorous social science concept?
På 1990-talet valde Danmark, Island, Norge och Sverige att inkorporera Europakonventionen om mänskliga rättigheter i nationell lagstiftning – drygt 40 år efter att de ratificerat konventionen. Varför tog det dem så lång tid att göra konventionen fullt tillämpbar på hemmaplan? Och varför just då?
