I ett tidigare inlägg beskrev vi de nordiska ländernas MR-ambivalens som motsägelsefulla beteenden på MR-politikens olika domäner. Å ena sidan: de nordiska länderna (a) lyckas de facto förverkliga mänskliga rättigheter bättre än många andra länder i världen och (b) för en offensiv utrikespolitik för att främja mänskliga rättigheter (exempelvis i multilaterala organisationer och i bilateralt utvecklingsbistånd). Å andra sidan (c) uppvisar de en motvilja mot att låta internationella MR-normer påverka deras inrikespolitik, som vi exemplifierade med vissa kontroversiella konventioner och tilläggsprotokoll.
Category: Politik
Vi har jobbat med tre möjligen motstridiga element för att förstå Nordens ambivalenta MR-politik: (a) En jämförelsevis hög nivå av de facto-förverkligande av mänskliga rättigheter på hemmaplan, (b) en till synes progressiv politik för mänskliga rättigheter i utrikespolitiken, och (c) en motvilja mot att ratificera och implementera internationella MR-normer med återverkningar på hemmaplan. Alla tre elementen ska förstås utvecklas, invecklas, förvecklas – den nordiska MR-paradoxen är bara en hypotes att pröva.
Jag snubblade över en artikel av Jaakko Husa som diskuterar spänningen mellan den europeiska människorättsregimen och den nordiska konstitutionella kulturen. ((Jaakko Husa: Nordic Constitutionalism and European Human Rights – Mixing Oil and Water?, Scandinavian Studies in Law (2010).))
Vi jobbar vidare utifrån hypotesen att det är något paradoxalt över de nordiska ländernas ambivalenta hållning till mänskliga rättigheter. Hur kan man förstå den här paradoxen utifrån befintlig litteratur?
Så är det tio år sedan EU-toppmötet i Göteborg.