I dagens DN skriver jag återigen om valhemligheten, med anledning av det förslag om att införa valbås av norsk modell som regeringens utredare lär föreslå i nästa vecka. Förslaget skulle lösa de allvarligaste bristerna i valhemligheten, men inte andra problem som är inbyggda i det svenska valsedelssystemet, som det enorma svinnet och att väljarna inte ges likvärdiga möjligheter att rösta på både parti och person.
Hur står sig idén om nordisk exceptionalism om vi ser till individuella klagomål under Europakonventionen för mänskliga rättigheter? Nog utmärker sig de nordiska staterna – men inte alltid för att deras medborgare finner mindre anledning att klaga till Strasbourg än andra västeuropéer. För Sverige, Finland och Island är det snarare tvärtom.
De tre skandinaviska staterna och Island var tidiga med att acceptera den individuella besvärsrätten under Europakonventionen, även om det dröjde till mitten av 1960-talet innan Sverige och Norge accepterade domstolens jurisdiktion. Besvärsrätten ger enskilda personer, organisationer och grupper rätt att klaga till Europakonventionens organ om de upplever att staten inte har respekterat deras rättigheter såsom konventionen och dess tilläggsprotokoll fastslår dem.
Hur kan universitet och högskolor upprätthålla kvalitet i undervisningen? Det är frågan som ställs – och förhoppningsvis besvaras – i en IFAU-rapport jag har bidragit till, som publicerades tidigare i år.
Varför har advokater och domare spelat en så obetydlig roll i utvecklingen av den politiska liberalismen i Sverige? Det är frågan jag ställer i ett nytt arbetspapper, som analyserar det så kallade rättskomplexets roll i Sveriges politiska historia under 200 år.
I senaste numret av Statsvetenskaplig tidskrift har jag skrivit en essä om kanonproblemet när man undervisar i politisk teori. Bör man vidareförmedla den etablerade kanon av politiska tänkare som börjar i Platon och slutar i Rawls? Eller bör man försöka inkludera tänkare, teorier och traditioner som vår kanonisering har exkluderat och försummat?