Freivaldska floskler i borgerlig tappning

Lagom till borgaralliansens konvent har vi tagit oss tid att granska dess utrikespolitiska program. Precis så uddlös som vi befarade. För trots att regeringen lämnar öppet mål, har inte alliansen något bättre att komma med.

Och nej, det är inte Natokravet vi saknar: Sverige är ju redan medlem, allt utom formellt, så det är nog klokt att Alliansen inte väcker det Natomotstånd som sover.

“Politiken ska vägledas av tydliga ambitioner och målsättningar”, slår Alliansarna fast. Så vilka är deras ambitioner och målsättningar? Alliansens program kokar bara ner till en aningen starkare redning av den soppa som Persson-regeringen har serverat oss i tio år. Sverige ska vara lite “mer aktivt”, tycker Alliansen: i EU och i FN, i Baltikum och i biståndet. Men problemet med svensk utrikespolitik är inte att den inte är aktiv nog, utan att den saknar en färdriktning som inte heller Alliansen förmår formulera.

Nog hade man kunnat hoppas att Alliansen gjort demokrati och mänskliga rättigheter till utrikespolitikens ledstjärna, och då inte bara i ord utan i konkret handling. Nu blir det målet, precis som i dagens utrikespolitik, mest en läpparnas bekännelse:

  • Alliansen vill öppna en ambassad i Minsk. Men därutöver handlar strategin gentemot Europas sista diktatur bara om att internationella valobservatörer ska se till att presidentvalet “genomförs enligt internationella normer.” Som om det skulle räcka för att få Lukasjenko på fall.
  • Gentemot regimer som de i Zimbabwe, Burma, Kuba och Sudan “krävs en mer handfast strategi, där spridandet av demokrati och rättsstat är målsättningen.” Jovisst, men hur ska en sådan strategi se ut? Hur gör vi? Där blir alliansen svaret skyldig, långt ifrån de raka puckar som Fredrik Malm levererade i somras.
  • Taktfullt nog utelämnar Alliansen Kina från listan över skurkstater. Där ska förvisso brott mot de mänskliga rättigheterna “påtalas och fördömas”, men framför allt, förstås, ska Sverige “främja handel och investeringar i båda riktningar”. Alltså: Isolera små diktaturer, handla med de stora.

Skuldavskrivning, klimatpolitik, fattigdomsbekämpning, millenniemål, Kofi Annan-citat — jag gissar att ingen i arbetsgruppen har haft vett eller kroppshydda nog att sätta sig på Anders Wijkman (och då är ändå Cecilia Malmström rätt lång).

Därför blir rapporten full av vaga formuleringar och flummiga floskler: “Sverige ska möta globaliseringen som en möjlighet, inte som ett hot.” Där satt den! “En viktig förutsättning för välståndsutveckling, såväl i utvecklingsländer som i i-länder [Visst känns detta härliga begreppspar lika fräscht i dag som 1971?] är att den sker långsiktigt och hållbart.” Inte kortsiktigt och ohållbart, alltså? Kanon! “Miljöfrågor är gränsöverskridande.” Jajamän!

I konsten att leverera självklarheter med emfas lyckas Alliansarna nästan överträffa en genomsnittlig utrikesdeklaration ihopsnickrad av Laila Freivalds talskrivare. Och jag blir över huvud taget inte klokare på vad alliansen tycker att socialdemokraterna gör fel i utrikespolitiken.

Nå, vi borde förstås inte bli förvånade: Även utrikespolitiken tycks följa logiken bakom Reinfeldt och Perssons dans kring mitten: “Står motståndaren för ett veligt mjaha? Ja, då får vi presentera ett ännu veligare mjaha”, tänker de politiska hjärnorna bakom blocken.

Betyder det att vän av en aktiv utrikespolitik för demokrati och mänskliga rättigheter lika gärna kan rösta på sossarna? Nej, just utrikespolitiken hör ju till sossarnas största haverier, som vi kunnat se med tragisk tydlighet i hanteringen av Tsunamikatastrofen, fallet Dawit Isaak och utlämningen av egyptierna, för att bara närma tre av de mest hejdlösa skandalerna.

Vi behöver byta chef även på UD. Men det är synd att borgaralliansen bara erbjuder en annan utrikesminister, när de skulle kunna erbjuda en annan utrikespolitik.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *