Mat, krig, film

Förbereder veckans föreläsningar i IP-teori när jag snubblar över Stefan Nadelmans Food fight, sjuttio års krig ur en hamburgares perspektiv.


Det tog ett par genomtittningar för att koppla alla referenser. Självmordsbombande maki är enkelt, men jag misstog till exempel bagels för hamburgare (och det är väl lätt hänt även i den verkliga världen). Historieskrivningen kan förstås ifrågasättas, som idén att andra världskriget började på grund av att pretzel massakrerade matzah.

Förra våren föreslog en student i kursutvärderingen att vi borde visa filmer som illustrerar centrala problem i internationell politik. Ingen dum idé. Men vilka filmer? Några spontana kandidater är Dr Strangelove, självskriven till en föreläsning om kalla kriget och kapprustningen, liksom Thirteen days som ackompanjemang till Essence of decision. Black hawk down har jag inte sett, men någon recensent noterade att alla afrikaner i filmen kommunicerar genom grymtningar, så den kanske kan användas för att diskutera både humanitära interventioner och kritiska postkoloniala perspektiv.

Mer teoretiska poänger kanske är svårare att illustrera filmiskt. Vilken spelfilm skulle till exempel kunna ge kött åt en föreläsning om second image-liberalism och demokratisk fred-teori? Och jag kan tänka mig en handfull filmer som illustrerar kärnpoänger i klassisk realism, men strukturrealism?

12 thoughts on “Mat, krig, film

  1. Kalle P

    Hmm, är inte tillräckligt mycket statsvetare för att förstå vad de två senare teorierna innebär.

    Min filmlista skulle se ut som följer:
    Syriana: Dels om hur krångligt interconnectad utrikespolitik och oljeproblematiken är, dels (mer sociologiskt) om att politikområdet bygger på en massa biroller, ett virrvarr som hänger samman av tusentals små och stora Machiavelliska maktspel.
    Psalmer från köket, om svenskt socialingenjörsskap. (För utländska studenter.)
    – Hamnade i en diskussion om liberalism och realism i helgen – jag var realisten! – och fann att Överste Jessop i A few good men var en lämplig referens.
    Sedan har jag länge velat föreläsa om videon till Boards of Canadas ”Dayvan Cowboy”, men har ännu inte fått chansen.

    Håller för övrigt med dig om att Thirteen Days är en finfin film.

  2. Dogge

    Klippet ur ”A Beautiful mind” när Nash står i baren med sina vänner och visar att alla tjänar på att inte uppvakta damen som alla uppfattar som den mest attraktiva är en rätt skoj illustration av delar av spelteorin (och därmed av koordinering i IP).

  3. Hunar

    Om statsvetare vid göteborgs universitet tar sig tid och kraft att begreppsliggöra det vetenskapliga studiet av politik med postkoloniala perspektiv, vilket i nuläget känns lagom sannolikt av någon anledning (bla genom de ledtrådar som ges genom att googla på namnkunniga statsvetare vid gu), så är kanske teoridiskussioner med utgångspunkt i filmer inte särskilt långt borta. En ingång är synliggöra realismens premisser med Scarface, vilket kan teoretiseras ytterliggare med Schmitt, å i normativt hänseende även Mouffe (här öppnar det upp sig för att gå in på kosmopolitisk teori). Därefter ikläder vi oss – studenter å föreläsare – den finurliga statsvetarrollen och aggregerar de teoretiska konturerna till det ”globala”, varpå vi får ett stycke strukturrealism (ja, något beroende på vad som avses med begreppet). Scarface lämpar sig för övrigt även för kritiska maskulinitetsstudier.

  4. Johan Post author

    Jag glömde nog glasögonen när jag såg Syriana, tack för tipset. Den strukturrealism vi syftar på är Kenneth Waltz’ och den liberalism vi åsyftar förklarar politiken mellan stater utifrån aktörer och strukturer (politics & polity) inom dem, t ex i form av machiavelliska maktspel på olika nivåer (ett exempel är teorierna om att demokratier så gott som aldrig för krig mot varandra).

    Och jorå, här i Göteborg är alla statsvetare nere med postkolonialism. Vi noterar också att den förmodligen mest namnkunnige statsvetaren vid GU flitigt använder just filmreferenser för att illustrera teoretiska poänger om sociala fällor: Pale Rider, Gudfadern och The Crying Game, till exempel. Spelteori gör sig bra på film.

  5. Magnus

    Som icke-statsvetare begriper jag inte riktigt vad teorierna handlar om, men för all del:

    Hotel Rwanda – om det internationella politikerspelet kring folkmordet. Indignerad, välspelad, lagom lång.

  6. Johan Post author

    Tack, har ännu inte sett den, men den funkar säkert.

    Jag bryter mot mina egna regler och tipsar om en dokumentär på samma tema: Shake hands with the devil, om Romeo Dallaire, som vi såg på GIFF 2005.

  7. Erik

    Kanske är det för uppenbart eftersom den är så ny. Men Juno är ett strålande exempel på modernt opinionsbildningsarbete i USA. Filmen måste vara ett resultat av konservativ antiabortlobby, kanske inte i första ledet men i det andra. Att CJ Cregg lånar ut sig gör det hela än mer lyckat. Om Vita huset var först med att göra riktig politisk opinionsbildning av teve, så är Juno konservatismens svar. Att lyckas använda ungdoms- och independentkultur till att föra fram djupt konservativ politik kändes nytt när jag såg det.

    Jag kommer inte ihåg vilken recensent som skrev det men det blev helt uppenbart när jag väl såg filmen.

    Erik

  8. Dennis

    Erik: Per Olov Enquist var inne på det i Expressen. Men med tanke på hans beskrivning av filmen så måste det ha varit en annan version av filmen än den jag såg.

  9. Pingback: Film och internationell politik | Mothugg

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *