När jag föreläste om realismen i våras bad jag mina studenter diskutera vad en strukturrealist skulle säga om Barack Obamas löfte att trappa upp kriget i Afghanistan, som han nu ska infria.

Ett enkelt svar vore förstås att säga att en strukturrealist skulle passa på frågan: Strukturrealismen (eller neorealismen, om man så vill) är inte en teori om utrikespolitiskt beslutsfattande, den ger inga normativa riktlinjer för hur statsmän bör agera, den skildrar bara stormaktspolitikens tragiska verklighet. Och som goda positivister avhåller sig strukturrealister från att ta ställning i normativa frågor.

Korrekt. Men den som kollar i facit kan förstås också svara att realister gärna kastar sig in i den allmänna debatten om hur utrikespolitiken bör bedrivas. Till exempel har John Mearsheimer argumenterat för att USA borde ”lyfta stövlarna från marken” i Mellanöstern och istället satsa på ”offshore balancing”: Att spela ut de regionala stormakterna mot varandra så att ingen av dem uppnår hegemoni. Samma linje drev han nyligen om just Afghanistan:

”In Afghanistan, as in Vietnam, it simply does not matter whether the United States wins or loses. It makes no sense for the Obama administration to expend more blood and treasure to vanquish the Taliban. The United States should accept defeat and immediately begin to withdraw its forces from Afghanistan.

Of course, President Obama will never do such a thing.”

Det svaret är också rimligt och kan motiveras utifrån realismen, men står i uppenbar konflikt med det första svaret. Här ligger en paradox begraven, menar Ido Oren i en färsk artikel: Realisterna lever inte som de lär.¹

”Realist thinkers from Edward H. Carr, through Hans Morgenthau, to John Mearsheimer – even as they set their theories off against ’idealism’ and claimed to ’see the world as it is, not as we would like it to be’ – have often criticized the foreign policies of their home countries and advocated alternative policies that their governments should pursue. If there is indeed a ’real’ world that exists independently of theories of international politics, why do leading realist theorists bother to intervene in political debates?”

E.H. Carrs främsta verk, The twenty years’ crisis, är just ett debattinlägg, där Carr kritiserar det dåraktiga i mellankrigstidens idealistiska idéer om intresseharmoni mellan staterna och förespråkar appeasement som den enda rimliga strategin. Efter kriget hävdade han i sina ledare i The Times att Storbritannien borde acceptera Sovjetunionens herravälde i Östeuropa och inte bli USA:s knähund, visar Oren. Men som vi vet gick den faktiska politiken inte Carrs väg (och han fick en offentlig hudflängning av Winston Churchill). Carr menade också att det internationella systemet hade förändrats i grunden: ”fully sovereign nation-states were becoming obsolete and … they should give way to regional, functionally integrated groupings of nations led by Britain, the United States, China and the Soviet Union.” [284f]

Hans Morgenthau, som tog med sig den europeiska realismen när han flydde till USA 1937, kom att bli en av de skarpaste kritikerna av USA:s krig i Vietnam. ”The White House encouraged public attacs on Morgenthau by pro-war academics and it even sent FBI agents to investigate him.” I slutet av 1950-talet menade Morgenthau att kärnvapenrevolutionen gjorde att stormaktskrig inte längre gick att vinna, ”and that the resulting inability of the state to protect its citizenry from destruction signaled the obsolescence of the nation-state.” I sina senare skriverier gillade han FN och tyckte att man borde slå samman ”all national sovereignties into one world state which would have a monopoly of the most destructive instruments of violence.” [285]

Och John Mearsheimer, som etablerat sig som realismens ledande företrädare i dag, har inte varit sämre än sina föregångare på att försöka förändra den faktiskt förda utrikespolitiken:

”Since the attacks of September 11, 2001, Mearsheimer has ratcheted up his involvement in public affairs, raising his voice persistently and courageously against, first, the escalation of U.S. military operations in Afghanistan and, subsequently, the invasion of Iraq. He squared off in a public debate against prominent neo-conservative advocates of the Iraq invasion, authored or co-authored anti-war articles that ’radiated across the internet and stirred far-reaching discussion,’ and co-sponsored a paid advertisement in the New York Times declaring that ’war with Iraq is notin America’s national interest.” [286]

Och i dessa debatter har han anfört realismen till stöd för sina påståenden. Men, frågar sig Oren:

”if, as Mearsheimer puts it, realists ’see the world as it is, not as we would like it to be’, why do they put so much energy and passion into trying to reverse the current U.S. foreign policy?” [286]

Således: Carr gjorde det. Morgenthau gjorde det. Mearsheimer gör det. Men hos Mearsheimer blir paradoxen mer akut än hos Carr och Morgenthau, menar Oren, eftersom han omfamnar en standardpositivistisk syn på samhällsvetenskapen. Felet ligger således inte i realismen i sig, utan i den vetenskapsfilosofi samtida realister ansluter sig till.²

För Morgenthau och Carr är det inte alls lika paradoxalt att kasta sig in i politiska debatter på realismens grund. Båda stod på den förlorande sidan i den så kallade andra debatten, där historiskt skolade traditionalister förlorade herraväldet över IR-disciplinen till behaviourister och positivister som ville göra riktig vetenskap av ämnet.

Nyckeln till att lösa paradoxen finner Oren i hur Morgenthau och Carr faller tillbaka på Max Weber och Karl Mannheim.

Morgenthau distanserar sig från en naturvetenskapsemulerande samhällsvetenskap. Skillnaden mellan naturvetenskap och samhällsvetenskap ligger inte i att människan och samhället är mindre lagbundna än naturen, utan i att människor, till skillnad från naturetenskapens föremål, är kulturella varelser med en förmåga att själva fatta ställning till sin värld och ge den mening. Visst hävdar Morgenthau att politiken styrs av objektiva lagar, men han såg samtidigt teori som en imperfekt reflektion eller idealisering av verkligheten, i stil med Webers idealtypsbegrepp. Morgenthaus realistiska teori syftar då inte till att exakt beskriva, än mindre förutsäga, verkligheten. Därmed skulle alltså Morgenthau inte ha något problem med att verkligheten ibland eller till och med ofta tycks gå stick i stäv med realismen.

Samtidigt kvarstår en del av paradoxen, just för att Morgenthau inspireras av Weber, som ju hävdade att den politiska vetenskapen skulle skiljas från sitt objekt, politiken. Morgenthau såg sig som någon som agerade i linje med Webers idéer om den värdeneutrale forskaren som söker sanningen, och inte makt som politikern.

Carr, till skillnad från Morgenthau, försöker inte upprätthålla någon strikt, webersk åtskillnad mellan vetenskapsmannen och politikern. Carr var förvisso inspirerad av den tyske kunskapssociologen Karl Mannheim, som bygger vidare på Webers distinktion. Mannheim ser vetenskapsmännen i det moderna samhället som en klasslös intelligentsia, obunden av sociala särintressen, som kan ställa sig ovan ideologierna och därigenom opartiskt delta i politiken genom att ge ett mer allsidigt beslutsunderlag. Ironiskt nog en ganska utopisk vision.

Men som Oren visar menar Carr att Mannheims intelligentsia inte både kan ha kakan och äta den: Bara om intelligentsian stod helt utanför politiken skulle den kunna bevara sitt oberoende: ”no sooner than the intellectual publicly intervenes in political debates, his or her theory ceases to be purely analytical, taking on a political, or utopian, dimension.” [295]

Till skillnad från Weber och Mannheim menar Carr att man i praktiken inte kan upprätthålla distinktionen mellan vetenskapsmannen och politikern:

”In theory, the distinction may no doubt still be drawn between the role of the investigator who establishes the facts and the role of the practitioner who considers the right course of action. In practice, one role shades imperceptibly into the other. Purpose and analysis become part and parcel of a single process.” [Carr; 295]

Det gäller förstås även Carr’s realism, vilket han villigt erkänner: ”the impossibility of being a consistent and thorough-going realist is one of the most certain and most curious lessons of political science.” [Carr; 296] Politiskt tänkande, skriver Carr, är i sig ett slags politiskt handlande.

Oren summerar Carrs vetenskapssyn:

”Carr, far from being a ’traditionalist’ who was ignorant of the canons of modern scientific research, actually thought long and hard about the naturalistic approach to social science and rejected it years before it became the orthodoxy in IR. […] Indeed, Carr stands out among modern realist thinkers in his commitment to reflexivity, namely, taking a realistic look at realism itself and acknowledging its limitations.” [296]

Till skillnad från 1900-talets andra tongivande realister  har Kenneth Waltz aldrig stuckit ut hakan i politiska debatter, med några få undantag. Desto mer inflytande har han utövat inte bara på realismen utan på hela IR-ämnet under det senaste halvseklet, inte för att alla har hållit med honom – det har få gjort – utan för att de flesta, även hans mest avfärdande kritiker, positionerat sig i relation till hans båda storverk: Man, the state and war (1959) och Theory of international politics (1979).

Just Waltz tycks vara lätt att casta som skurken i dramat. I ett par artiklar i RIS beskylls han för att ha feltolkat Hobbes, Rousseau och Morgenthau för att skriva in dem i en tradition som kröns av honom själv.³ Tidigare har ju folk diskuterat huruvida Thukydides verkligen är alla realisters fader, pekat på Machiavelli som en viktig förelöpare till republikansk liberal IR-teori och visat att Hobbes, i den mån han alls har en teori om internationell politik, är något slags proto-multilateralist. Nu alltså även Morgenthau. Realismens hall of fame ekar allt tommare, samtidigt som det är lite lustigt hur alla vill appropriera realisterna för den goda sakens skull.

Hur som helst, Hartmut Behr & Amelia Heath vill lägga tillrätta vad de ser som vanliga missuppfattningar om Morgenthau: Hans realism är inte en grand theory of IR, inte en förelöpare till neorealismen och inte byggd på ett antagande om anarki som ett universellt mönster i det internationella systemet. Politics among nations ska istället förstås som temporär och kontextuell motideologi mot 1900-talets ideologier, inte som en universell teori om ett oföränderligt internationellt system.

Frågan är då hur mycket realist Morgenthau egentligen är. Behr & Heath lyfter fram att Morgenthau är en problem-orienterad, praktiskt sinnad teoretiker, som betonar att politiskt tänkande är standortgebunden och springer ur konkreta politiska problem i sin samtid. Och i så fall, menar de, måste vi förstå Morgenhaus eget tänkande på samma sätt:

”His ’realism’ is therefore to be considered as standortgebunden in the historical and political context of the 19th and 20th century world of nation-states, and not to be mistaken for this theoretical outlook on international politics per se.”

Och detta skulle då vara det realistiska i Morgenthau: Att erkänna att vissa historiska tillfälligheter kan göra realpolitik och maktbalans till nödvändiga om än tillfälliga medel i den internationella politiken. De moderna nationalstaternas era från 1700-talet och framåt är en sådan historisk tillfällighet. ⁴

På samma sätt har både realister och deras kritiker missuppfattat Carrs kritik av sina samtida idealister som ett kategoriskt avfärdande av all slags utopism, skriver Shannon Brincat:

”Carr’s criticism of utopianism was directed at the fact that liberal internationalists invested their hopes in an assumed ’harmony of interests’ between states and not because of their utopian imagination of a better world. Carr indicted the ’harmony of interest’ thesis as nothing but subterfuge designed to augment the position of powerful states, a ’cloak’ for the vested and privileged interests in the world system. What animated Carr’s concern was the ’collapse of the whole structure’ and not the utopian imaginary at all. … So while Carr charged utopianism with naivety, he indicted the realist with something even more insidious: sterility. … Carr posited that utopianism was necessary to demonstrate that ’altruism’ is not an ’illusion’ in the world and to expose the ’naked struggle for power’ behind the realist analysis which would make ’international society impossible.’”

Det är egentligen inte den utopiska föreställningen i sig som Carr vänder sig emot, menar Brincat, utan ohållbara, direkt farliga antaganden om intresseharmoni i mellankrigstidens idealism:

”Not only does Carr offer the utopian imagination a fundamental role to play in world politics so as to counter the banality of realism, his actual objection to utopianism does not centre on liberal internationalism’s vision of a ’better’, peaceful world, but its assumption of the ’harmony of interests’ that masked the designs of powerful states.”

Både realister och deras kritiker glömmer gärna att både Carr och Morgenthau efter andra världskriget lutade åt att nationalsstatssystemet var överspelat och borde ersättas med något bättre:

”Morgenthau offers a cogent defence of the utopian imaginary that is most visible in his discussions regarding the transcedence of the nation-state. Here Morgenthau expressed a sentiment clearly akin to utopianism when he expressed the necessity of thinking about ’novel structures and types of organization’, including supra-national community and a world government, in order to move beyond the state. In his later years, Morgenthau stressed the need for a form of world government to avoid the dangers that the pursuit of state power in world politics entrenched.”

Poängen: Både Carr och Morgenthau vände sig snarare emot en viss sorts idealistiskt tänkande (mellankrigstidens liberala internationalism) än mot utopin som sådan.

Så varför har Waltz och hans neorealister gjort sådana misstolkningar av de klassiska realisterna? Behr & Heath spekulerar i om det beror på att neorealisterna var antingen naiva eller avsiktligt ville skapa en förment vetenskaplig teori som kunde legitimera USA:s maktsträvanden under kalla kriget. Godtrogna eller onda, alltså.

Men den samtida realismen tycks allt annat än fungera som ett fikonlöv för USA:s maktambitioner. Att beskylla realismen för allt skräp som hänt sedan 2001 är trams. Tvärtom har ledande realister begått våld på sina egna vetenskapsideal för att försöka ändra USA:s utrikespolitik.

Jag gillar den närmast newtonska stringensen i Waltz’ teoribygge, men genom sin framgång är den månne det sämsta som hänt realismen som internationell politisk teori. Operationen gick väl, men patienten dog. I så fall torde vägen framåt för realismen vara att tagga ned på positivismen och scientismen och återuppväcka den äldre traditionen som en utpräglat politisk teori om internationella relationer. Det skulle ge realismen större relevans – och befria realisterna från den mest skriande paradoxen mellan vad de lär och hur de lever.

Den lärdomen gäller fler än realister.

Noter

1. Ido Oren, 2009: ”The unrealism of contemporary realism: The tension between realist theory and realists’s practice.” Perspectives on Politics, 7:2, 283-301. Sidhänvisningar inom [hakparentes] är till Orens artikel.[⇑]
2. Självmotsägelsen skulle kunna vara mer besvärande för Mearsheimer också för att han tycks göra avkall på sin rena systemteori när han ska förklara varför verkligheten inte beter sig som strukturrealismen förutsäger: USA:s dåraktiga utrikespolitik beror på inrikespolitiken, vare sig det handlar om 60-talets dominoteori, Israellobbyn, neokonservatismen eller om att Obama inte vill ge republikanerna öppet mål. Att falla tillbaka på andra och första analysnivån framstår som adhoc-förklaringar i en teori som gör anspråk på att vara en systemisk teori om internationell politik.[⇑]
3. Hartmut Behr & Amelia Heath, 2009: ”Misreading in IR theory and ideology critique: Morgenthau, Waltz and neo-realism.” Review of International Studies, 35, 327-349.

   Shannon Brincat, 2009: ”Reclaiming the utopian imaginary in IR theory.” Review of International Studies, 35, 581-609.[⇑]

4. I historiskt perspektiv är realismen förstås tydligt kontextbunden. Morgenthaus Standortgebundenheit förenar honom med andra klassiska tänkare som realismen skriver in i sin historia: Kautilya, Thucydides, Machiavelli, som alla har det gemensamt att de skriver politisk teori i en historisk kontext präglad av maktkonkurrens mellan självständiga stater. Medan somliga tar dessa klassiker, åtskilda i tid, rum och kultur, till intäkt för att realismen bär på tidlösa, universella sanningar, vore det svårt att tänka sig dem och deras realism i andra historiska epoker och andra världsordningar.[⇑]

Relaterade inlägg

1. Mer Waltz
2. IR, Ior och liberalismen
3. Om Waltz, realismen och demokratin
4. Lakatosintolerans
5. Realisterna och det politiska