Den realistiska paradoxen

När jag föreläste om realismen i våras bad jag mina studenter diskutera vad en strukturrealist skulle säga om Barack Obamas löfte att trappa upp kriget i Afghanistan, som han nu ska infria.

Ett enkelt svar vore förstås att säga att en strukturrealist skulle passa på frågan: Strukturrealismen (eller neorealismen, om man så vill) är inte en teori om utrikespolitiskt beslutsfattande, den ger inga normativa riktlinjer för hur statsmän bör agera, den skildrar bara stormaktspolitikens tragiska verklighet. Och som goda positivister avhåller sig strukturrealister från att ta ställning i normativa frågor.

Korrekt. Men den som kollar i facit kan förstås också svara att realister gärna kastar sig in i den allmänna debatten om hur utrikespolitiken bör bedrivas. Till exempel har John Mearsheimer argumenterat för att USA borde ”lyfta stövlarna från marken” i Mellanöstern och istället satsa på ”offshore balancing”: Att spela ut de regionala stormakterna mot varandra så att ingen av dem uppnår hegemoni. Samma linje drev han nyligen om just Afghanistan:

”In Afghanistan, as in Vietnam, it simply does not matter whether the United States wins or loses. It makes no sense for the Obama administration to expend more blood and treasure to vanquish the Taliban. The United States should accept defeat and immediately begin to withdraw its forces from Afghanistan.

Of course, President Obama will never do such a thing.”

Det svaret är också rimligt och kan motiveras utifrån realismen, men står i uppenbar konflikt med det första svaret. Här ligger en paradox begraven, menar Ido Oren i en färsk artikel: Realisterna lever inte som de lär.1

”Realist thinkers from Edward H. Carr, through Hans Morgenthau, to John Mearsheimer – even as they set their theories off against ’idealism’ and claimed to ’see the world as it is, not as we would like it to be’ – have often criticized the foreign policies of their home countries and advocated alternative policies that their governments should pursue. If there is indeed a ’real’ world that exists independently of theories of international politics, why do leading realist theorists bother to intervene in political debates?”

E.H. Carrs främsta verk, The twenty years’ crisis, är just ett debattinlägg, där Carr kritiserar det dåraktiga i mellankrigstidens idealistiska idéer om intresseharmoni mellan staterna och förespråkar appeasement som den enda rimliga strategin. Efter kriget hävdade han i sina ledare i The Times att Storbritannien borde acceptera Sovjetunionens herravälde i Östeuropa och inte bli USA:s knähund, visar Oren. Men som vi vet gick den faktiska politiken inte Carrs väg (och han fick en offentlig hudflängning av Winston Churchill). Carr menade också att det internationella systemet hade förändrats i grunden: ”fully sovereign nation-states were becoming obsolete and … they should give way to regional, functionally integrated groupings of nations led by Britain, the United States, China and the Soviet Union.” [284f]

Hans Morgenthau, som tog med sig den europeiska realismen när han flydde till USA 1937, kom att bli en av de skarpaste kritikerna av USA:s krig i Vietnam. ”The White House encouraged public attacs on Morgenthau by pro-war academics and it even sent FBI agents to investigate him.” I slutet av 1950-talet menade Morgenthau att kärnvapenrevolutionen gjorde att stormaktskrig inte längre gick att vinna, ”and that the resulting inability of the state to protect its citizenry from destruction signaled the obsolescence of the nation-state.” I sina senare skriverier gillade han FN och tyckte att man borde slå samman ”all national sovereignties into one world state which would have a monopoly of the most destructive instruments of violence.” [285]

Och John Mearsheimer, som etablerat sig som realismens ledande företrädare i dag, har inte varit sämre än sina föregångare på att försöka förändra den faktiskt förda utrikespolitiken:

”Since the attacks of September 11, 2001, Mearsheimer has ratcheted up his involvement in public affairs, raising his voice persistently and courageously against, first, the escalation of U.S. military operations in Afghanistan and, subsequently, the invasion of Iraq. He squared off in a public debate against prominent neo-conservative advocates of the Iraq invasion, authored or co-authored anti-war articles that ’radiated across the internet and stirred far-reaching discussion,’ and co-sponsored a paid advertisement in the New York Times declaring that ’war with Iraq is notin America’s national interest.” [286]

Och i dessa debatter har han anfört realismen till stöd för sina påståenden. Men, frågar sig Oren:

”if, as Mearsheimer puts it, realists ’see the world as it is, not as we would like it to be’, why do they put so much energy and passion into trying to reverse the current U.S. foreign policy?” [286]

Således: Carr gjorde det. Morgenthau gjorde det. Mearsheimer gör det. Men hos Mearsheimer blir paradoxen mer akut än hos Carr och Morgenthau, menar Oren, eftersom han omfamnar en standardpositivistisk syn på samhällsvetenskapen. Felet ligger således inte i realismen i sig, utan i den vetenskapsfilosofi samtida realister ansluter sig till.2

För Morgenthau och Carr är det inte alls lika paradoxalt att kasta sig in i politiska debatter på realismens grund. Båda stod på den förlorande sidan i den så kallade andra debatten, där historiskt skolade traditionalister förlorade herraväldet över IR-disciplinen till behaviourister och positivister som ville göra riktig vetenskap av ämnet.

Nyckeln till att lösa paradoxen finner Oren i hur Morgenthau och Carr faller tillbaka på Max Weber och Karl Mannheim.

Morgenthau distanserar sig från en naturvetenskapsemulerande samhällsvetenskap. Skillnaden mellan naturvetenskap och samhällsvetenskap ligger inte i att människan och samhället är mindre lagbundna än naturen, utan i att människor, till skillnad från naturetenskapens föremål, är kulturella varelser med en förmåga att själva fatta ställning till sin värld och ge den mening. Visst hävdar Morgenthau att politiken styrs av objektiva lagar, men han såg samtidigt teori som en imperfekt reflektion eller idealisering av verkligheten, i stil med Webers idealtypsbegrepp. Morgenthaus realistiska teori syftar då inte till att exakt beskriva, än mindre förutsäga, verkligheten. Därmed skulle alltså Morgenthau inte ha något problem med att verkligheten ibland eller till och med ofta tycks gå stick i stäv med realismen.

Samtidigt kvarstår en del av paradoxen, just för att Morgenthau inspireras av Weber, som ju hävdade att den politiska vetenskapen skulle skiljas från sitt objekt, politiken. Morgenthau såg sig som någon som agerade i linje med Webers idéer om den värdeneutrale forskaren som söker sanningen, och inte makt som politikern.

Carr, till skillnad från Morgenthau, försöker inte upprätthålla någon strikt, webersk åtskillnad mellan vetenskapsmannen och politikern. Carr var förvisso inspirerad av den tyske kunskapssociologen Karl Mannheim, som bygger vidare på Webers distinktion. Mannheim ser vetenskapsmännen i det moderna samhället som en klasslös intelligentsia, obunden av sociala särintressen, som kan ställa sig ovan ideologierna och därigenom opartiskt delta i politiken genom att ge ett mer allsidigt beslutsunderlag. Ironiskt nog en ganska utopisk vision.

Men som Oren visar menar Carr att Mannheims intelligentsia inte både kan ha kakan och äta den: Bara om intelligentsian stod helt utanför politiken skulle den kunna bevara sitt oberoende: ”no sooner than the intellectual publicly intervenes in political debates, his or her theory ceases to be purely analytical, taking on a political, or utopian, dimension.” [295]

Till skillnad från Weber och Mannheim menar Carr att man i praktiken inte kan upprätthålla distinktionen mellan vetenskapsmannen och politikern:

”In theory, the distinction may no doubt still be drawn between the role of the investigator who establishes the facts and the role of the practitioner who considers the right course of action. In practice, one role shades imperceptibly into the other. Purpose and analysis become part and parcel of a single process.” [Carr; 295]

Det gäller förstås även Carr’s realism, vilket han villigt erkänner: ”the impossibility of being a consistent and thorough-going realist is one of the most certain and most curious lessons of political science.” [Carr; 296] Politiskt tänkande, skriver Carr, är i sig ett slags politiskt handlande.

Oren summerar Carrs vetenskapssyn:

”Carr, far from being a ’traditionalist’ who was ignorant of the canons of modern scientific research, actually thought long and hard about the naturalistic approach to social science and rejected it years before it became the orthodoxy in IR. […] Indeed, Carr stands out among modern realist thinkers in his commitment to reflexivity, namely, taking a realistic look at realism itself and acknowledging its limitations.” [296]

Till skillnad från 1900-talets andra tongivande realister  har Kenneth Waltz aldrig stuckit ut hakan i politiska debatter, med några få undantag. Desto mer inflytande har han utövat inte bara på realismen utan på hela IR-ämnet under det senaste halvseklet, inte för att alla har hållit med honom – det har få gjort – utan för att de flesta, även hans mest avfärdande kritiker, positionerat sig i relation till hans båda storverk: Man, the state and war (1959) och Theory of international politics (1979).

Just Waltz tycks vara lätt att casta som skurken i dramat. I ett par artiklar i RIS beskylls han för att ha feltolkat Hobbes, Rousseau och Morgenthau för att skriva in dem i en tradition som kröns av honom själv.3 Tidigare har ju folk diskuterat huruvida Thukydides verkligen är alla realisters fader, pekat på Machiavelli som en viktig förelöpare till republikansk liberal IR-teori och visat att Hobbes, i den mån han alls har en teori om internationell politik, är något slags proto-multilateralist. Nu alltså även Morgenthau. Realismens hall of fame ekar allt tommare, samtidigt som det är lite lustigt hur alla vill appropriera realisterna för den goda sakens skull.

Hur som helst, Hartmut Behr & Amelia Heath vill lägga tillrätta vad de ser som vanliga missuppfattningar om Morgenthau: Hans realism är inte en grand theory of IR, inte en förelöpare till neorealismen och inte byggd på ett antagande om anarki som ett universellt mönster i det internationella systemet. Politics among nations ska istället förstås som temporär och kontextuell motideologi mot 1900-talets ideologier, inte som en universell teori om ett oföränderligt internationellt system.

Frågan är då hur mycket realist Morgenthau egentligen är. Behr & Heath lyfter fram att Morgenthau är en problem-orienterad, praktiskt sinnad teoretiker, som betonar att politiskt tänkande är standortgebunden och springer ur konkreta politiska problem i sin samtid. Och i så fall, menar de, måste vi förstå Morgenhaus eget tänkande på samma sätt:

”His ’realism’ is therefore to be considered as standortgebunden in the historical and political context of the 19th and 20th century world of nation-states, and not to be mistaken for this theoretical outlook on international politics per se.”

Och detta skulle då vara det realistiska i Morgenthau: Att erkänna att vissa historiska tillfälligheter kan göra realpolitik och maktbalans till nödvändiga om än tillfälliga medel i den internationella politiken. De moderna nationalstaternas era från 1700-talet och framåt är en sådan historisk tillfällighet. 4

På samma sätt har både realister och deras kritiker missuppfattat Carrs kritik av sina samtida idealister som ett kategoriskt avfärdande av all slags utopism, skriver Shannon Brincat:

”Carr’s criticism of utopianism was directed at the fact that liberal internationalists invested their hopes in an assumed ’harmony of interests’ between states and not because of their utopian imagination of a better world. Carr indicted the ’harmony of interest’ thesis as nothing but subterfuge designed to augment the position of powerful states, a ’cloak’ for the vested and privileged interests in the world system. What animated Carr’s concern was the ’collapse of the whole structure’ and not the utopian imaginary at all. … So while Carr charged utopianism with naivety, he indicted the realist with something even more insidious: sterility. … Carr posited that utopianism was necessary to demonstrate that ’altruism’ is not an ’illusion’ in the world and to expose the ’naked struggle for power’ behind the realist analysis which would make ’international society impossible.’”

Det är egentligen inte den utopiska föreställningen i sig som Carr vänder sig emot, menar Brincat, utan ohållbara, direkt farliga antaganden om intresseharmoni i mellankrigstidens idealism:

”Not only does Carr offer the utopian imagination a fundamental role to play in world politics so as to counter the banality of realism, his actual objection to utopianism does not centre on liberal internationalism’s vision of a ’better’, peaceful world, but its assumption of the ’harmony of interests’ that masked the designs of powerful states.”

Både realister och deras kritiker glömmer gärna att både Carr och Morgenthau efter andra världskriget lutade åt att nationalsstatssystemet var överspelat och borde ersättas med något bättre:

”Morgenthau offers a cogent defence of the utopian imaginary that is most visible in his discussions regarding the transcedence of the nation-state. Here Morgenthau expressed a sentiment clearly akin to utopianism when he expressed the necessity of thinking about ’novel structures and types of organization’, including supra-national community and a world government, in order to move beyond the state. In his later years, Morgenthau stressed the need for a form of world government to avoid the dangers that the pursuit of state power in world politics entrenched.”

Poängen: Både Carr och Morgenthau vände sig snarare emot en viss sorts idealistiskt tänkande (mellankrigstidens liberala internationalism) än mot utopin som sådan.

Så varför har Waltz och hans neorealister gjort sådana misstolkningar av de klassiska realisterna? Behr & Heath spekulerar i om det beror på att neorealisterna var antingen naiva eller avsiktligt ville skapa en förment vetenskaplig teori som kunde legitimera USA:s maktsträvanden under kalla kriget. Godtrogna eller onda, alltså.

Men den samtida realismen tycks allt annat än fungera som ett fikonlöv för USA:s maktambitioner. Att beskylla realismen för allt skräp som hänt sedan 2001 är trams. Tvärtom har ledande realister begått våld på sina egna vetenskapsideal för att försöka ändra USA:s utrikespolitik.

Jag gillar den närmast newtonska stringensen i Waltz’ teoribygge, men genom sin framgång är den månne det sämsta som hänt realismen som internationell politisk teori. Operationen gick väl, men patienten dog. I så fall torde vägen framåt för realismen vara att tagga ned på positivismen och scientismen och återuppväcka den äldre traditionen som en utpräglat politisk teori om internationella relationer. Det skulle ge realismen större relevans – och befria realisterna från den mest skriande paradoxen mellan vad de lär och hur de lever.

Den lärdomen gäller fler än realister.

Noter

  1. Ido Oren, 2009: ”The unrealism of contemporary realism: The tension between realist theory and realists’s practice.” Perspectives on Politics, 7:2, 283-301. Sidhänvisningar inom [hakparentes] är till Orens artikel.[]
  2. Självmotsägelsen skulle kunna vara mer besvärande för Mearsheimer också för att han tycks göra avkall på sin rena systemteori när han ska förklara varför verkligheten inte beter sig som strukturrealismen förutsäger: USA:s dåraktiga utrikespolitik beror på inrikespolitiken, vare sig det handlar om 60-talets dominoteori, Israellobbyn, neokonservatismen eller om att Obama inte vill ge republikanerna öppet mål. Att falla tillbaka på andra och första analysnivån framstår som adhoc-förklaringar i en teori som gör anspråk på att vara en systemisk teori om internationell politik.[]
  3. Hartmut Behr & Amelia Heath, 2009: ”Misreading in IR theory and ideology critique: Morgenthau, Waltz and neo-realism.” Review of International Studies, 35, 327-349.

    Shannon Brincat, 2009: ”Reclaiming the utopian imaginary in IR theory.” Review of International Studies, 35, 581-609.[]

  4. I historiskt perspektiv är realismen förstås tydligt kontextbunden. Morgenthaus Standortgebundenheit förenar honom med andra klassiska tänkare som realismen skriver in i sin historia: Kautilya, Thucydides, Machiavelli, som alla har det gemensamt att de skriver politisk teori i en historisk kontext präglad av maktkonkurrens mellan självständiga stater. Medan somliga tar dessa klassiker, åtskilda i tid, rum och kultur, till intäkt för att realismen bär på tidlösa, universella sanningar, vore det svårt att tänka sig dem och deras realism i andra historiska epoker och andra världsordningar.[]

23 thoughts on “Den realistiska paradoxen

  1. Andreas Bjurström

    Skulle vara intressant att se dig reflektera över din egen forskningsmiljö, statsvetenskap i Göteborg. Den förmenta vetenskapligheten (i form av varianter av ”empirism” och ”positivism” och ”metodologism”) frodas ju där. Även i media är statsvetare duktigare på att spela ut kortet ”objektiv analys = lyssna på mig utan kritisk inställning” trots att dessa alster oftast är i högsta grad normativa (epistemologiskt och politiskt). Men denna strategi är antagligen mkt framgångrik för forskare (IPCC t.ex. använder genomgående objektivitets-tricket för att få inflytande).

  2. Johan Post author

    @Ulf: Tja, vad skulle det vara för former? Jag tänker mig att jag når precis den läsekrets jag vill nå genom bloggen. :)

    @Andreas: Riktar sig frågan till Ulf? Han har ju i så fall skrivit en del om just de frågor du väcker och utvecklar dem säkert gärna.

    Själv sitter jag numera i en forskningsmiljö som istället utgår ifrån vissa normativa försanthållanden, vilket har sina minst lika intressanta sidor.

  3. Andreas Bjurström

    Johan, frågan riktade sig till dig. Att du bytt forskningsmiljö (vilket jag inte visste) är bara positivt, då kan du reflektera mer fritt och intressant, d.v.s. mindre kollegialt. Du visar nämligen på insikter som jag tycker är viktiga, särskilt för statsvetare i Göteborg, eftersom de har en dominant roll på samhällsvetenskapliga fakulteten och mycket kraftigt massmedialt genomslag samtidigt som de huvudsakligen faller tillbaks på en positivistisk grund (inkl. många som där anser sig vara mer konstruktivistiska, od).

    Dess makt och inflytande gör forskningsmiljön till en angelägenhet för många. Eftersom miljön är stark så kan andra dra nytta av dess styrkor (jag läste t.ex. metod på stats forskarutbildning). Samtidigt så är inte miljön särskilt tolerant, vilket gör också till en fara: utfrysning av och försök att krossa förvaltningshögskolan är ett exempel. När en student på stats frågade om konstruktivism så svarade en lärare i stil med ”är du intresserad av hokus pokus så bör du byta till globala studier” är ett annat exempel. På sistnämnda institution finns en forskare som lär studenterna att ”kritiskt tänkande är att vara mot högern”. På det sätter stärker man stereotyper (som inte är universellt sanna, personer och dimensioner där annat råder) skapas inom universitetet ett stort antal intoleranta mono-kulturer (med förtryckta minoriteter). Men det är de starka miljöerna som har möjligheten att begränsa och ibland även utrota de man av diverse normativa skäl inte gillar.

    Eller som du beskriver i inlägget ovan, gå ut i media, och på förment objektiva vetenskapliga grunder kritisera skeenden i världen och berätta hur det borde vara. En effektiv men oärlig, strategi… Men även journalister gillar ju oftast dessa ”objektivister” som härleder sina åsikter till A=A och liknande skojigheter.

  4. Johan Post author

    @Andreas: Du kanske skulle må bra av ett forskningsmiljöombyte? ;)

    Att ha beröringsytor mot andra ämnen, discipliner, institutioner, universitet, debattklimat, walks of life och så vidare tycks mig vara bästa sättet att undvika att fastna i de intellektuella monokulturer du beskriver, men också ger uttryck för. Jag fascineras av hur besatta somliga andra samhällsvetare ofta tycks vara av (sina uppfattningar om) statsvetenskapen, eftersom statsvetare sällan på motsvarande sätt definierar sig själva i relation till dem som är besatta av statsvetenskapen.

    I sak finns väl här två frågor vi kanske bör hålla i sär: (a) Behöver vetenskapen disciplinerande normer? (b) Vilka normer är i så fall önskvärda? På (a) svarar jag: ja; på (b) svarar jag: förbehållslös pluralism är en av de viktigare.

  5. Andreas Bjurström

    Givetvis har du rätt kring mitt behov av miljöombyte …
    Jag förvånas dock över ditt svar kring statsvetenskapen eftersom du förutsätter någon form av ömsesidighet (varför?). Jag menar att man måste förstå fenomenet utifrån status och makt-hierarkier (”I am holier than you”). Statsvetenskap i Göteborg har hög status och mycket makt, riktar blicken mot andra positivistiska hög-status områden på framförallt ekonomisk fakultet. bara för att svenska muslimers självbild präglas av ”vanliga svenskars” attityder så betyder ju inte det att ”vanliga svenskar” definierar sig utifrån muslimer. Snarare definierar sig ”vanliga svenskar” mha USA och andra hög-status kulturer….

  6. Martin

    Jag tycker de synpunkter som framförs här är lite märkliga. För det första har jag svårt att tro att det finns många människor utanför den samhällsvetenskapliga fakulteten i Göteborg som delar bilden av att statsvetarna där har så oerhört stort inflytande i samhället (hoppas ingen tar illa upp nu, men detta gäller nog akademiska institutioner generellt).

    För det andra har jag svårt att förstå varför det skulle vara ett problem om så vore fallet: tvärtom handlar ju kritiken på många punkter om att de tar sitt uppdrag på allvar. Att ”tala med media” är väl den tredje uppgiften som det så fint heter, och om man skulle införa kravet att alla forskares uttalanden i media måste uppfylla samma krav som deras vetenskapliga arbeten, skulle det förmodligen bli ganska tyst. Men lyckligtvis finns det för alla forskare som besväras av bristande saklighet en möjlighet att själva gå ut i media och korrigera bilden (i Sverige är det löjligt enkelt att få press på sin forskning eller sitt allmänna tyckande för den som så önskar). En sådan reaktion vore eventuellt mer produktiv för samhällsdebatten än att sitta och gnälla på dem som uttalar sig.

    För det tredje tycker jag det är lite suspekt att bygga sin argumentation på vad enskilda föreläsare påstås ha sagt till studenter på grundnivån. Innan man kastar sig in i den förbehållslösa pluralismen krävs det väl ett minimum av skolning inom disciplinen? Och vidare: i mina egna föreläsningar använder jag mig ofta av skämt, provokationer, ironi, absurda exempel — allt för att väcka studenternas intresse, tankeverksamhet och fascination. Är det kanske bättre att hålla sina föreläsningar så tråkiga att de aldrig någonsin skulle provocera någon? Och vad har de här synpunkterna överhuvud taget att göra i en diskussion om forskningsmiljöer?

  7. Andreas Bjurström

    Martin, du läser mig dåligt och vi talar förbi varandra. Det senare beror antagligen på att vi ser på vetenskap och världen på olika sätt.

    Jag skrev ”dominant roll på samhällsvetenskapliga fakulteten”, d.v.s. jag skriver från en lokal kontext (invändning 1 faller).
    Invändning 2: Nej, alla forskare har inte fri tillgång till media. Du har en bristfällig maktanalys. Min kritik handlar inte heller om ”bristande saklighet” utan om positivister har en övertro på att saklighet är möjligt och eftersträvansvärt.
    Invändning 3: Jag bygger inte mitt case på ett exempel och jag har inte sagt att föreläsare ska vara tråkiga. Vidare, vad är en disciplin? Fundera över det så kommer du se att disciplinen inte är en självklar utgångspunkt, utan något som man av slentrian lär ut i disciplinära miljöer, en ideologi för att bevara tingens ordning om man så vill.

  8. Pingback: Geopolitiken och den republikanska liberalismen | Mothugg

  9. Johan Post author

    @Martin: Jag skulle just säga att jag håller med om dina tre punkter, men idén om statsvetarnas maktställning tycks i alla fall ha spridit sig till GP:s redaktion: http://sociologisuget.wordpress.com/2010/01/10/goteborgs-makthavare-och-statsen/

    @Andreas: Nejdå, jag skrev inte att identitetspositioner förutsätter ömsesidighet, utan att jag fascineras över hur studenter och forskare, i ämnen som den genomsnittlige statsvetaren förmodligen inte ens visste fanns, bygger upp sin identitet i relation till statsvetenskapen (samma känsla får man för övrigt när man flyttar till Norge och inser att svenskar är en viktigare identitetsmässig referenspunkt för norrmän än vice versa: http://www.katallaxi.se/2010/01/11/lillebrorskomplex/ ). Carr skulle förmodligen som du se det i krassa makttermer: Haves, som statsvetare, försöker bevara status quo, medan havenots, som humanekologer och vilka de nu är, försöker tippa maktasymmetrin till sin egen fördel…

  10. Martin

    @ Johan: Ser man på. Som sagt: det borde ju i så fall vara något positivt, åtminstine för alla oss som hellre lyssnar på Sören Holmberg än på Anna Anka. Nu har det dock visat sig att Andreas diskuterade interna förhållanden på GU, så min invändning faller ju i alla fall.

    Fast poängen som jag ville göra var främst att den mediala makten för akademiker knappast är ett nollsummespel (vilket var hur jag tolkade Andreas utgångspunkt). Om intresset för kommentarer från akademin ökar, torde detta lyfta alla båtar — även de som är av det mindre positivistiska slaget. Att beklaga sig över att andra uttalar sig i media kan då vara direkt kontraproduktivt. Och jag vidhåller nog att det i Sverige är väldigt lätt att få press för den forskare som så önskar.

    @ Andreas: Hur står det egentligen till med din egen maktanalys när du karakteriserar universitetsforskare i termer av ”förtryckta minoriteter” (kommentar fyra här ovan)? Om universitetsanställda med doktorstitel är ’förtryckta minoriteter’, hur ska vi då beteckna dem som torkar upp skit åt moderata pressekreterare?

    Vad gäller synen på discipliner har jag nog inget att tillföra utöver svaren (a) och (b) ovan, som jag tycker låter rimliga.

  11. Andreas Bjurström

    Johan, bra sammanfattning av min utgångspunkt. Ja, vetenskap är krig (kring ekonomiska resurser, sanning, status, samhällsinflytande, osv.) organiserat kring discipliner vilka strävar efter hegemoni.

    Martin, min grundkänsla är att vi talar förbi varandra (vilket är frustrerande). Det bör underlätta om vi håller isär 1) vad som är sant och 2) våra respektive sätt att tänka (jag känner inte igen mig i din beskrivning men lämnar det därhän och hänvisar till kommentaren ovan om discipliner och hegemoni).

    Har alla forskare ungefär samma möjligheter att uttala sig i media med valfritt budskap? Tveklöst NEJ!
    Exempel 1: När jag förvägrades förlängningar för kåruppdrag pga en absurt tolkning av GU:s policy så var doktorandinflytandet på hela GU hotat. Jag kontaktade GP med målet att få så stort massmedialt genomslag som möjligt, men GP var inte intressserade av frågan. Exempel 2: Rothstein blev irriterad över att tre bloggare hade kritiska omdömen om honom, blir så upprörd att han skriver en helsida i GP om detta avgrepp på hans person, vilket blir en stor debatt och artikelserie. Vari ligger skillnaden? Doktoranders inflytande, akademiska teknikaliteter, Andreas, är inte så intressant för GP. Att en välkänd professor kärnfullt visar sitt förakt för ett folkligt fenomen i tiden är en given kioskvältare.

    Är mediautrymme ett nollsummespel?
    Ja, eftersom oftast endast en expert kontaktas för uttalande i varje enskild artikel. Journalister kontaktar dessutom oftast samma person varje gång (etablerade nätverk styr sannolikt mediagenomslag).
    Nej, då forskare figurerar i media får media ett ökad intresse för akademisk debatt (Martins argument). MEN inget säger att detta ökade utrumme står till fritt förfogande. Sannolikt kommer det nya utrymmet att ockuperas huvudsakligen av samma personer och miljöer som tidigare hade mediautrymme.

    Är Sören Holmberg roligare än Anna Anka? Ja, kanske det, men risken finns att allmänheten tror att vetenskap baseras på högstadiematematik och bedrivs inom Statistiska centralbyrån. 2006: 4,5 %. 2007: 5,9 % år Ökning: 1,4 %. Detta är mer än 1,2 % vilket var ökningen föregående år. Tack och hej!

  12. Pingback: Mer Waltz | Mothugg

  13. Pingback: Lakatosintolerans | Mothugg

  14. Pingback: Om Waltz, realismen och demokratin | Mothugg

  15. Pingback: Bortom det rawlska paradigmet | Mothugg

  16. Per Herngren

    Tack, intressant läsning!
    En fråga: Är det rättvisande att beteckna realismen som kvar i en representativ föreställning av politik? Hävdar man realistiska representationer av hur politiken fungerar? Och skulle i så fall den representativa ansatsen kunna ses som idealism?

  17. Johan Post author

    @Per: Hm, om du ville utveckla vad du menar med en ”representativ föreställning av politik” kan jag göra ett försök att svara (redan nu vågar jag nog i alla fall lägga en marker på att vad den föreställningen nu innebär får svårt att vara både realistisk och idealistisk på samma gång).

  18. Per Herngren

    Johan, ok jag ser själv att jag är otydlig. Med representativ föreställning av politik menar jag ungefär överensstämmelse. Att realismen har metod eller teori som förutsäger att makt, kontroll eller styrning linjärt ska kunna leda till önskade resultat.

    Ifall min något gamla bild av maktrealismen är någorlunda riktig så blir realismen en föreställning av hur människor och samhällen fungerar, en idealbild. Realismen tycks vara en linjär utopi där makt och kontroll faktiskt skulle kunna styra vad som komma skall, och därmed även kunna förutsäga framtiden. Realismen bör väl då ses som berättelse eller litteratur, lite åt fantasyhållet där kungar och krig faktiskt styr.

    Realismen tycks i så fall ligga långt från den ickelinjära, oförutsägbara komplexitet som är samhällens och gemenskapers reala verklighet.

  19. Johan Post author

    @Per: Hm, jag tror nog inte att en realist behöver se på politiken på det sätt du beskriver, snarare tvärtom. Med förbehåll för att vi talar om två olika politisk-realistiska traditioner här: jämför tråden om realisterna och det politiska. De skulle ju t ex kunna kritisera politiska moralister (för att tala med Williams) för att ha just en sådan managerialistisk, teknokratisk, utopisk syn på politik.

  20. Pingback: Realistiska element | Mothugg

  21. Pingback: Krig, fred och frihandel | Mothugg

  22. Pingback: Neo-leninistiska skrivråd | Mothugg

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>