Lakatosintolerans

Och apropå att tänka IR-teori med Weber snarare än Lakatos: Patrick Thaddeus Jackson & Daniel H. Nexon hävdar just att vi borde sluta förstå IR-fältets teorier som Kuhnska paradigm eller Lakatosianska forskningsprogram, och istället se dem som idealtypiska uppfattningar om den internationella politikens natur.1

Paradigm och forskningsprogram har varit populära redskap för att analysera forskningen i internationella relationer, kanske för att hitta externa, objektiva måttstockar för att slita de teoretiska tvister som tycks vara internationella relationer-ämnets minsta gemensamma nämnare.

Men Jackson & Nexon hävdar att vare sig specifika forskningsområden eller bredare ismer lever upp till kriterierna för Thomas Kuhns paradigm eller Imre Lakatos forskningsprogram. Forskningen kring makttransitioner, demokratisk fred eller maktbalanspolitik, till exempel, utgår ifrån empiriska påståenden och involverar ingenting av de djupgående begreppsliga översättningsproblem och riktlinjer för hur man bör bedriva forskning som Kuhn och Lakatos studerade. Och visst finns det oenighet mellan ismerna — realism, liberalism, konstruktivism och så vidare — men de är likväl kommensurabla och jämförbara på ett sätt som till exempel Newtons fysik inte kan översättas till Aristoteles dito.

Faran i att tala om dessa teorimängder som paradigm eller forskningsprogram ligger i att ämnet fastnar i identitetspolitiska gränsstrider. Realism-debatten ger syn för sägen:

“The proliferation of countless lists of the ‘core commitments’ of a realist ‘paradigm’ … shifts the focus of scholarship away from any actual investigation of whether these commitments give us meaningful leverage on the phenomenal world, and instead promotes endless border skirmishes about who is and is not a realist.” (920)

Men vi ska förstås inte kasta ut de teoretiska tankeskolorna med badvattnet. Istället presenterar Jackson & Nexon två weberska idealtyper om den internationella anarkins natur och maktens tämjbarhet, som skapar ett koordinatsystem med fyra uddar.

En idealtypisk realist skulle hävda att anarkin är en parametrisk begränsning och se skeptiskt på möjligheterna att tämja makten, medan en idealtypisk liberal konstruktivist skulle svara tvärtom. Den idealtypiske liberalen hävdar att anarkin är ofrånkomlig men att makten kan begränsas (genom interdependens, samarbete, institutioner, till exempel — eller maktbalans) och står därmed i motsatt ringhörna som den idealtypiska realistiska konstruktivisten. Och mellan dessa fyra abstrakta, renodlade extremer placerar sig faktisk IR-forskning, som kan likna idealtypen mer eller mindre, men aldrig helt. Åtminstone den forskning som sker i huvudfåran: Marxistiska, feministiska eller poststrukturalistiska perspektiv (etc.) tycks inte placera sig på deras karta, men så är ju också utanför-mainstream-skapet en konstitutiv egenskap för sådana perspektiv.2

En fördel med deras idealtyper är att den låter oss kartlägga disciplinen, samtidigt som den undviker att fastna i paradigmatiska revirstrider:

“Our approach implies a focus on how the implications of the theory, not its ineherent architecture, shape our assessment of value-commitments associated with realism, liberalism, and so forth. All of this allows for genuine ‘analytic eclecticism'”. (926)

Att varken Kuhn eller Lakatos är tillämpbara på IR-teori, allra minst som riktlinjer för hur forskning bör bedrivas, mer än som rationella rekonstruktioner after the fact, beror på avgörande skillnader mellan naturvetenskap och samhällsvetenskap (vilket Kuhn och Lakatos förmodligen skulle hålla med om):3

“Whatever the merits of international relations scholarship, it has not allowed us to manipulate our environment in ways equivalent to the natural sciences; it is not unquestionably ‘progressive’ in the same way as physics or chemistry. There we confront no ‘puzzle’ of scientific progress of the kind Kuhn and Lakatos assume.” (908)

“…both [Kuhn and Lakatos] could implicitly rely on the notion that all of the natural scientists whose work they discussed were united in an overarching goal: to increase knowledge of a world presumably independent of their awareness of it. But the debates within international relations that come closest to being paradigmatic in character often revolve around precisely this assumption” (919)

Om det skulle nog likaså Weber kunna hålla med.

  1. Patrick Thaddeus Jackson & Daniel H. Nexon, 2009: “Paradigmatic faults in international relations theory“, International Studies Quarterly 53, 907–30. []
  2. Vilket Jackson & Nexon medger:

    “Other scholars may have, or implictly operate with, different ideal-typical maps. … The existence of multiple, competing ideal-typical maps may actually be desirable … Alternative ideal-typifications help to make clear precisely what the strenght and weaknesses of each ‘cut’ into reality are, and would help with what must ultimately be the pragmatic evaluation of diverse perspectives.” (926)

    []

  3. Min rubrik är förstås missvisande: Jackson & Nexon vänder sig inte mot Lakatos och Kuhn per se, utan mot hur de tillgripits av IR-forskare i paradigmatiska revirstrider. Men hur ofta får man chansen att dra en så dålig ordvits? []

2 thoughts on “Lakatosintolerans

  1. Pingback: Bortom det rawlska paradigmet | Mothugg

  2. Pingback: Krig, fred och frihandel – en uppdaterad liberalism | Mothugg

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *