Categories
Statsveteri

IR, Ior och liberalismen

Varför är liberalismen den ständiga tvåan som teori om internationella relationer? Kanske för att den har kommit att bli en restpost för diverse teorifragment som inte har så mycket mer gemensamt än att de inte hör hemma i realismen.

Läroboksbeskrivningar av liberal IR-teori blir ofta en tvättlista av goda förhoppningar: Idealism, en positiv människosyn, fokus på fler aktörer än stater, en idé om att fred springer ur frihandel, demokrati, internationell rätt, interdependens, samarbete och institutioner. Typ.

Inte så konstigt att denna kuckelimuckröra aldrig på allvar kunna utmana realismens ställning som herre på IR-täppan. I mitten av 1990-talet försökte Andrew Moravcsik styra upp situationen genom att omformulera liberalismen som en positiv(istisk), systemisk teori om internationell politik som tar staters preferenser på allvar. ((Andrew Moravcsik, 1997: “Taking preferences seriously: A liberal theory of international politics“, International Organization 51:4, 513–53.)) I projektet ingick att göra sig av med dels liberalismens ideologiska bagage, dels dess sammanblandning med neoliberal institutionalism.

Teorin ställer upp tre grundantaganden: De grundläggande aktörerna i internationell politik är individer och enskilda grupper som agerar rationellt för att främja sina olika intressen. Aktörernas intressen filtreras genom staten, vars preferenser således representerar någon del av samhället. Slutligen sätter sedan konstellationen av staters ömsesidigt beroende preferenser ramarna för staternas beteende. Dessa tre grundantaganden utgör en gemensam grund för att formulera tre specifika, substantiella liberala teorier på olika domäner: republikansk, ideationell och kommersiell liberalism.

Det är ett ambitiöst teoribygge, men tycks inte ha fått det genomslag Moravcsik gjorde anspråk på. Och som Ian Hall påpekar kan ambitionen att rensa ut de normativa inslagen i liberalismen leda till en ”desiccated theory of preferences”. ((Ian Hall, 2008: “The imperial paradox in liberal international theory”, Journal of International Political Theory 4:1, 146-156.)) Likaså hävdar Beate Jahn att Moravcsiks grundantaganden är “teoretiskt sterila”: De leder inte till några liberala hypoteser (till exempel demokratisk fred), såvida man inte smyger ned distinkt liberala, normativa ingredienser i spiksoppan.

”while Moravcsik formulates core assumptions, he does not derive his theory from them. Instead, he reads the particular, rich, and varied claims of traditional liberal approaches back into his general assumptions. This disjuncture between the general and the specifically liberal claims of his theory subsequently undermines his attempts to establish its distinctness as well as its general validity. The general assumptions of his theory can be substantiated, but they are not distinctively liberal, while the specifically liberal claims find no general support.” ((Beate Jahn, 2009: “Liberal internationalism: From ideology to empirical theory — and back again”, International Theory 1:3, 409-438, s 422.))

I en halsbrytande artikel väljer Deborah Boucoyannis en annan strategi för att försöka rehabilitera liberalismen som teori om internationell politik: Precis som maktbalans är en central princip i liberalism som politisk och ekonomisk teori borde den utgöra grundvalen för en liberal teori om det internationella. Men genom en rad historiska tillfälligheter har maktbalansen kommit att förknippas med realismen. ((Deborah Boucoyannis, 2007: “The international wanderings of a liberal idea, or why liberals can learn to stop worrying and love the balance of power”, Perspectives on Politics 5:4, 703-727.))

Den här strategin kräver inte att vi steriliserar liberalismen till en rent positiv teori om internationell politik, men däremot att vi omvärderar liberalismens normativa utgångspunkter. Här dyker en kär gammal vän upp: Liberalismens andra ansikte.

I ett första hugg åberopar Boucoyannis Judith Shklar och Isaiah Berlin för att hävda att den tidiga liberalismen utgår från en skeptisk, machiavellisk syn på den mänskliga naturen, från fruktan för vad obegränsad makt kan göra och från ett tvivel på förnuftets förmåga att lösa alla konflikter. Den här klassiska liberalismen var inte heller nödvändigtvis framstegsoptimistisk: ”It simply upheld the right of individuals to live as they saw fit, even if that meant adherence to traditional values.” Liberalismen springer här fram som en pragmatisk lösning för ett Europa som härjats sönder av religionskrig. Lösningen på de problem som springer ur denna människosyn och denna historiska erfarenhet heter för liberaler maktbalans: ((Att tona ned liberalismens panglossiska drag och försöka visa att de är icke-liberala är förstås problematiskt som historieskrivning (”detta var den verkliga klassiska liberalismen”), men också lite problematiskt för Boucoyannis’ tes: Hon mejslar ut en liberal teori som befrämjar syftet att sno tillbaka maktbalansen från realisterna och det är en tydligt realistisk liberalism. Problemet är ju snarare att motivera maktbalansen från den andra liberalism: den panglossiska, intresseharmonistiska, utopiska.

Att påstå att utilitarism och liberalism stammar från ”opposing philosophical foundations” är ju att ta i, i alla fall om man inte definierar idérymden väldigt snävt. Liberalismen har alltid haft ett janusansikte.

Boucouyannis jobbar också med analogier mellan tre domäner för att visa att makt- och intressebalans är en liberal princip: I det politiska, i det ekonomiska och i det internationella. Hon hävdar att teorierna skulle må bättre av att resonera konsistent — såsom i staten, så ock i det internationella — istället för att hävda en sak om inrikespolitk och ekonomi, men en annan om internationell poltik, vilket nu inte är självklart.))

”Liberalism conceded that power defeated morality more often than not and sought to counter power through other means: self-interest. Instead of denying the realities of power and the baseness of human motives, it built on a core intuition: human nature being what it is, the task was to erect an institutional structure that would allow power to balance power, passion to check passion, and finally, interest to counteract interest.” [705]

Så långt är argumentet gammal skåpmat, men Boucoyannis förtydligar med exempel hämtade både från liberalismens politiska, ekonomiska och internationalpolitiska skafferi. Den amerikanska författningstraditionen bjuder ett välkänt exempel: Federalisterna byggde sin institutionella skiss utifrån en skeptisk människosyn och fruktade att splittrande “factions” skulle härja politiken. Men de finner institutionella lösningar på de problemen: En stor republik med ett representativt system där flertaliga intressen kan balansera varandra. Och förstås, maktdelningsprincipen: ”They designed a system whereby each bransch of government saw its interest in balancing abuses by the other.” [706]

Från Adam Smith hämtar hon sitt exempel på motsvarande idéer i liberal ekonomisk teori — men här kan vi lika gärna citera Kalles Ior-läsning av Om folkens välstånd:

“Om Folkens Välstånd stakade ut en väg framåt, men höjde även ett pessimismens varnande finger för ekonomins inneboende tendens att lägga hinder för denna väg. Smith såg nämligen risken att affärsmän – då de lämnas obevakade i samma rum – direkt börjar konspirera för att ersätta marknaden med monopoliska hierarkier.”

Till och med frihandelsvurmen åker ut när Boucouyannis städar i liberalismens garage: Tanken att handel binder samman stater i ömsesidiga beroenden, som befrämjar fred, är inte liberal utan härstammar från ”the radical utilitarian assumption of the benficial effects of trade at the international level” – Bentham, Cobden, Manchester-skolan gjorde laissez-faire till en dogm. Hm, Adam Smith då? Visst hävdade han att frihandel leder ökade nationernas välstånd, medger Bocouyannis, men han betonade också att samma mekanismer kunde orsaka djupa, svårlösta konflikter mellan stormakterna.

Nå, kan man hitta motsvarande balanstänk i liberal internationell teori? Jodå, bland alla sätt att läsa Immanuel Kant kan man förstås också se honom som en förespråkare för maktbalans. I sin Zum ewigen Frieden argumenterar Kant, likt Federalisterna, för att republikens författning ska ordnas på ett sådant sätt att människornas själviska, destruktiva böjelser tar ut varandra. Till och med ett folk av djävlar skulle kunna styras på detta sätt, skriver Kant, om de bara hade förstånd. Så även på internationell nivå: Så kosmopolit han är förespråkar Kant en internationell ordning, där existensen av många separata, självständiga nationer ska förhindra att en global “själlös despotism” eller en universell monarki växer fram. Maktbalans motverkar skadlig maktkoncentration, alltså.

Så om gamla hederliga liberaler utgått ifrån maktbalansen som lösning på konflikter, hur kommer det sig att vi i dag förknippar den med en konservativ realism? Bocouyannis menar att missförståndet uppstår när maktbalansen kopplas samman med tre andra realistiska begrepp: Realpolitik, Staatsräson och statscentrism. Men det är en tillfällig relation, inte en teoretisk/begreppslig nödvändighet.

Staatsräson, till exempel, har varit ett skäl för liberaler att förkasta maktbalans i internationell politik. Men Staatsräson, visar Bocouyannis, kom att korsas med maktbalans genom två historiska tillfälligheter: Först genom tysk idealism som gjorde statens förverkligande till det högsta moraliska värdet. ”However, this organic Idealist conception of the State introduced a moralism that was a crucial departure from Realist principles” [712] Därefter kopplades denna idealistiska Staatsräson samman med maktbalans genom en historisk tillfällighet: ”the balance became the mechanism safeguarding the State in the context of nineteenth-century German political history.” [712] I det post-Napoleonska Tyskland såg de konservativa maktbalansen som ett sätt att bevara självständiga tyska småstater, medan liberala nationalister hejade på den preussiska expansionismen och attackerade maktbalansen som en reaktionär princip som tog sig uttryck i realpolitikens odemokratiska metoder. En tillfällig sammanblandning snarare än en nödvändig.

Om liberaler borde reclaima maktbalansen, varför borde realister då överge den? En av Boucoyannis metateser är att vi inte bör försöka skilja realism och liberalism från varandra utifrån de ingångsvärden och processer de skisserar, som ju i mycket överlappar, utan istället utifrån de utfall teorierna förutsäger: makter i balans eller obalans? Boucoyannis slår fast att realismen är en teori som förutsäger maktkoncentrationer, inte maktbalans. Hos E.H. Carr får det uttryck i tanken om världspolitiken som en kamp mellan de stater som har makt och dem som inte har: have nots, som mellankrigstidens axelmakter, har alla skäl att tippa snedfördelningen till sin egen fördel, medan haves strävar efter att bevara status quo.

Likaså Robert Gilpins makttransitionsteori/hegemonisk stabilitetsteori förklarar långsiktiga förändringar i internationell politik genom att utgå ifrån att staters ekonomiska makt växer i omaka takt. Andra neorealister har virrat till det här, menar Bocouyannis och ger även hon Kenneth Waltz skulden för skolbildande misstolkningar: Waltz’ strukturrealistiska teori drar egentligen sin förklaringskraft från en liberal mekanism.

John Mearsheimer är förvisso kritisk till makttransitionsteori, men implicit, hävdar Boucoyannis, förlitar sig hans offensiva realism på ett antagande om maktkoncentration, eftersom han (till skillnad från defensiva realister) menar att det kan löna sig att spela offensivt:

”There are thus returns to concentrating power and the international system both permits and rewards such behavior. Balancing is weak. … The real difference [between defensive and offensive realism] is the position of the two theories on a systemic, aggregate-level question: is balancing efficient (defensive Realists say ’mostly yes’) or does it fail more often than not (as the offensive Realists assert).” (714)

Att åtskilja liberalismen och realismen utifrån vilka utfall de förutspår skulle ha fördelar för både realister och liberaler, menar Boucoyannis: Realismen skulle bli mer logiskt konsistent genom att inte förutsäga både maktbalans och maktkoncentration, medan liberalismen skulle återta sin realistiska kärna och därmed slippa avfärdas som naiv och idealistisk. Av den sleven får sig även Moravcsiks preferensteori en släng, eftersom den saknar just det liberala maktperspektivet:

”subsuming and deflecting power is the aim of Liberal politics, yet preferences only matter when groups have the power to impose costs on those who disregard them. Majorities deeply concerned the Federalists not simply because they might have the preference to oppress a minority, but also the power to do so.” (715)

Här öppnar sig intressanta uppgifter att utveckla vad en liberal internationell teori om maktbalans skulle innebära, liksom hur den skulle skilja sig från den Waltzska neorealismen. Slutsatsen är hur som helst tacksam: Liberaler bör inte avhända sig ett fokus på makt, säkerhet och egenintresse till realister.

Slutligen kan man notera att en liberal teori som utgår från liberalismens andra ansikte också tycks mindre utsatt för en annan (motsatt) anklagelse som ofta riktats mot liberalismen. Sin ambition att vara icke-ideologisk till trots presenterar Moravcsik en linjär historisk berättelse där liberala framsteg har bidragit till att skapa en växande zon av fred, frihet och frihandel i världspolitiken, menar Beate Jahn — ett narrativ som har ideologiska, politiska implikationer. Genom historien har de inte alltid varit särskilt trevliga, konstaterar Ian Hall och lyfter fram det paradoxala i att liberalismen, trots att den talar sig varm för universella, individuella rättigheter och självbestämmande, utnyttjats som en ursäkt för dominans, imperialism och förtryck.

En liberalism baserad på maktbalansprincipen behöver däremot inte medföra en sådan linjär berättelse om frihet, framsteg och förnuft. Den lovar något mer blygsamt – att vi kan hantera de konflikter som människors och staters själviska och motstridiga intressen ger upphov till – aber dafür något mer uppnåeligt, eller om man så vill, mer realistiskt.

    • arfö återuppväcka en gammal liberalism? ”Liberal theory, in both its domestic and international variants, should cede neither self-interest nor power nor the balancing mechanism to its conservative opponents.” (709)

16 replies on “IR, Ior och liberalismen”

Intressant. Frågan är dock hur stor räckvidd teoribyggena inom IR/IPE egentligen har, både i sina förklarande respektive förutsägande kapaciteter? Som historiker blir jag ofta rätt frustrerad när jag läser IR-versioner av historiska förlopp, ofta är de reducerade/abstraherade till oigenkännlighet. Historien är sällan så strömlinjeformad som IR-teoretiker gärna tycks önska. Men jag kan ändå finna den teoretiska diskussionen stimulerande i sig, det är ju i konfrontation mellan olika perspektiv som insikten växer.

@Patrick: Sant. Och räckvidden beror väl på utifrån vilken teoriteori vi väljer att utvärdera teoribyggena.

Jag skrev en gång i min ungdom en uppsats där jag utifrån Lakatos’ Methodology of scientific research programmes argumenterade för att Moravcsiks liberala preferensteori innebar ett progressivt problemskifte jämfört med neorealism och neoliberal institutionalism (Lakatosianska för en bättre teori). Men jag skulle nog inte vilja äta upp den gamla hatten i dag.

Utifrån den Weber-inspirerade teorisyn vi diskuterade i det tidigare inlägget om den realistiska paradoxen skulle vi istället kunna säga att kraften att förklara och förutsäga är långt ifrån det enda värdet i en samhällsvetenskaplig teori.

Då skulle vi också kunna tillåta och bejaka den teoripluralism som ibland tycks vara den minsta gemensamma nämnaren i IR-fältet: Vi är bara överens om att vi inte är överens om i stort sett någonting.

Johan, jag kan känna igen mig i det där med gamla hattar. Håller med dig i resonemanget kring värdet av teori. Jag kommer ju ifrån humaniorahållet, inom historia har vi ju egentligen ingen “ämnesegen” teori, och lånar in från diverse håll, delvis på ad hoc basis. Vi historiker vill för alltivärlden inte uttala oss om framtiden, även om det kan vara frestande att dra ut de historiska linjerna in i framtiden. Samtalet mellan de ideografiska och nomotetiska perspektiven är spännande och fruktbart.

Intressant att en historiker ser på IR på det sättet. Naturvetare är ofta reducerade/abstraherade, men på helt andra sätt än IR. Tror de hade karaktäriserat IR annorlunda än vad du gör. Om framtiden: Inom mitt område (klimatförändringar) är det närmast otänkbart att inte uttala sig om framtiden på ett eller annat sätt. Däremot är det närmast omöjligt att diskutera värderingar och makt.

Samtal mellan kulturer kan vara spännande och fruktbart, men då man blandar kulturer i den egna forskningen är det sällan kul att bli utsatt för peer review. Sannolikheten är stor att en disciplinär forskare använder den egna måttstocken till att missförstå och kritisera dig ….

@Anders: Jo, risken är nog stor att man missförstår varandra i samtal över disciplingränser, särskilt om det kommer in prestige och andra psykologiska faktorer med i spelet. Men någonstans måste man ju börja, även missförstånd kan vara “kreativa”.

[…] Konflikter är outplånliga, men politik handlar också om att hantera, ordna och kanalisera konflikter mellan värden, intressen, idéer och identiteter. Den politiska realisten behöver således inte vara cyniker eller omfamna Hobbes’ lösning. Balanserade politiska institutioner – som demokratiska val, konstitutionell maktdelning och rättsstatlighet – kan inte bara neutralisera politiska motsättningar, utan också kanalisera dem till något produktivt. […]

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *