Gynnar stärkt valhemlighet Sverigedemokraterna?

Ett argument vi har fått höra mot att förbättra valhemligheten är att det skulle gynna partier som är socialt stigmatiserade, medan offentlighetens sociala tryck kan styra rösterna mot vad majoriteten anser vara mer anständiga partier. I klartext: Skulle stärkt valhemlighet gynna Sverigedemokraterna

Det tycks troligt att väljare kan låta sig påverkas av vad de uppfattar som socialt accepterat när de röstar. (Det finns säkert väljarforskare som har mer kött på dessa ben – this is not my area of expertise, så jag spekulerar här en bit utanför bekvämlighetszonen.)

En serie klassiska experiment i socialpsykologi demonstrerar att människor gärna böjer sig för vad de uppfattar vara en dominerande norm. I exempelvis Solomon Aschs konformismexperiment tenderade försökspersonerna att ge fel svar på triviala, uppenbara faktafrågor, eftersom försöksledaren hade instruerat de övriga deltagarna i gruppen att enhälligt ge fel svar.1 De förnekade sina egna sinnesintryck hellre än att gå emot den kompakta majoriteten.

På aggregerad skala visar forskning om den så kallade tystnadsspiralen på samma konformistiska tendens.2 Personer som uppfattar att de tillhör majoriteten är mer benägna att prata öppet om sina åsikter, medan den som tror sig avvika från den sociala normen tenderar att hålla sina åsikter för sig själva. Det leder till en självförstärkande spiraleffekt, där majoritetsåsikten får en skjuts för att dess anhängare talar allt mer, medan minoritetsanhängare tiger.

Så visst kan social konformism tänkas påverka hur människor röstar, och än mer så om de förutsätts välja valsedel inför andras ögon. Men även om vi antar att valsystemet bör utformas med utgångspunkt i hur det påverkar Sverigedemokraterna – vilket jag tror få anser – är konformismtendensen ett dåligt skäl för att behålla dagens bristande valhemlighet.

För det första skiljer sig den sociala normen åt mellan valdistrikt i landet. Se bara på partiernas starkaste valdistrikt i riksdagsvalet – några exempel:

  • I Gusselby i Lindesberg röstade 36,8 procent på Sverigedemokraterna.
  • I Herrgården i Malmö fick Socialdemokraterna 78,7 procent. Mindre än 9 procent av väljarna röstade på något av partierna Miljöpartiet, Centern, Folkpartiet, Kristdemokraterna, Moderaterna, Sverigedemokraterna och Feministiskt initiativ.
  • Åstol röstade 42,3 procent på Kristdemokraterna. Här fick Vänsterpartiet 0,0 procent (inte en enda av de 150 avgivna rösterna).
  • I Ljunghusen Västra i Vellinge röstade 65,4 procent på Moderaterna (minst i samma distrikt är Vänsterpartiet, med 0,5 procent).
  • Möllevångstorget SO i Malmö fick Feministiskt initativ 25,3 procent. I samma distrikt röstade sammanlagt 58,2 procent av väljarna på V, S eller MP, mot bara 11,8 procent på de fyra allianspartierna. 3,8 procent röstade på Sverigedemokraterna.

Och så vidare. Normen varierar över hela landet och inom varje kommun. Och i den mån som social konformism påverkar människors röstbeteende får vi anta att den både verkar lokalt, genom direkta kontakter människor emellan i vardagen, och indirekt via massmedier.

För det andra kan man spekulera över om just Sverigedemokraternas väljare är mer eller mindre mottagliga än genomsnittet för socialt tryck. Givet partiets profil som missnöjesparti kan man ju misstänka att många som bestämt sig för att rösta på Sverigedemokraterna inte har något emot att signalera sin protest även offentligen i vallokalen.

Men här finns också skillnader mellan könen: En anledning till att Sverigedemokraterna haft svårare att locka kvinnliga än manliga väljare är att kvinnor månar mer än män om vad andra tycker och ogärna röstar på partier som många tycker illa om, som Andrej Kokkonen påpekat. Utifrån det kan man fundera över om fler kvinnor kanske skulle rösta på Sverigedemokraterna om valhemligheten förstärktes och om den bristande valhemligheten generellt begränsar kvinnors partival mer än mäns. Fast när var åttonde svensk väljare röstar på Sverigedemokraterna får man anta att partiets sociala stigma hur som helst håller på att nötas bort.

För det tredje: Det kan finnas legitima skäl att skapa institutionella hinder för små partier. Spärrarna i riksdagsvalet håller små partier borta. Likaså missgynnar valkretsindelningen i många kommuner små partier: När Helsingborg i årets val gick från tre till två valkretsar lyckades Centerpartiet erövra två mandat i kommunfullmäktige, trots att de fick exakt samma andel av rösterna (2,3 procent) som i valet 2010, när de fick noll mandat. Sådana hinder mot små partier kan tjäna viktiga syften: Valsystemet ska inte bara spegla väljarnas åsikter, utan också producera dugliga regeringsunderlag.

Men den som vill behålla dagens bristande valhemlighet i syfte att missgynna ett specifikt parti – Sverigedemokraterna – riskerar att skjuta sig själv i foten, eftersom den lika väl kan missgynna vilket annat parti som helst, beroende på hur den rådande normen ser ut kring varje enskild väljare.

Det är just för att undvika sådan otillbörlig och godtycklig påverkan som väljare har rätt att rösta i hemlighet.

Noter

  1. Asch, S. “Effects of Group Pressure upon the Modification and Distortion of Judgment.” In Groups, Leadership and Men, edited by H Guetzkow. Pittsburgh: Carnegie Press, 1951; Larsen, K. S. “The Asch Conformity Experiment: Replication and Transhistorical Comparisons.” Journal of Social Behavior and Personality 58 (1990): 164–71; Schneider, Dana M., and Michael J. Watkins. “Response Conformity in Recognition Testing.” Psychonomic Bulletin & Review 3, no. 4 (1996): 481–85.[]
  2. Kim, S.-H. “Talking on ‘Sunshine in North Korea’: A Test of the Spiral of Silence as a Theory of Powerful Mass Media.” International Journal of Public Opinion Research 16, no. 1 (2004): 39–62. doi:10.1093/ijpor/16.1.39; Neuwirth, Kurt, Edward Frederick, and Charles Mayo. “The Spiral of Silence and Fear of Isolation.” Journal of Communication 57, no. 3 (September 2007): 450–68. doi:10.1111/j.1460-2466.2007.00352.x; Noelle-Neumann, Elisabeth. The Spiral of Silence?: Public Opinion, Our Social Skin. 2nd ed. Chicago: University of Chicago Press, 1993; Priest, S. H. “Public Discourse and Scientific Controversy: A Spiral-of-Silence Analysis of Biotechnology Opinion in the United States.” Science Communication 28, no. 2 (December 2006): 195–215. doi:10.1177/1075547006293918.[]

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *