Farlig politisk teori

Hur farliga är politiska teoretiker? I en färsk artikel i Crispp hävdar Burke Hendrix att abstrakt, normativ politisk teori ofta missförstår de centrala moraliska problem som står på spel i verkliga fall, och att vi som ägnar oss åt den sortens teoretiserande därmed också blir farliga politiska aktörer.1

Nog är det en smickrande tes, att politiska teoretiker skulle vara farliga – lite rock’n’roll-kredd när vi annars mest brukar avfärdas som navelskådande,  verklighetsfrämmande och preciösa. Som bibliotekarien skulle man vilja utbrista: Härligt – det betyder ju att vi blir tagna på allvar!

I likhet med andra kritiker av det dominerande paradigmet i normativ politisk teori kontrasterar Hendrix två sätt att göra närma sig normativa frågor: Det abstrakta sättet, som han kritiserar, föreställer sig en värld mycket olik vår egen, medan den kontextualiserade, som han förespråkar, istället tar sin utgångspunkt i alla de sociala fakta som den andra metoden försöker höja sig över.

Den abstrakta modellen, hävdar han, medför två faror.

  1. Att bortse från att människor är ofullkomliga, även under de mest gynnsamma omständigheter. ”To be useful, any social theory will have to be consistent with the limited kinds of being that we as humans are. Theories that imagine away too many limitations are likely to prove extremely poor guides for decision-making, and can lead persons to pursue social projects that fail spectacularly and agonizingly.” Till och med Rawls strävade efter att göra idealteori konsistent med oundvikliga mänskliga begränsningar, som att ingen kan vara expert på allt, vilket talar för arbetsdelning, etc.
  2. Att bortse från hur den sociala och politiska värld vi lever i, här och nu. Ofta tycks normativa teoretiker utgå ifrån att orättvisa samhällsförhållanden vilar på felaktiga antaganden, och om vi bara tänker efter lite så kan vi visa på den bristande logiken, och därigenom lösa upp orättvisorna. Men ofta är det ju tvärtom: Det finns en uppsjö av goda skäl och följdriktiga resonemang som underbygger och rättfärdigar den rådande ordningen.

    ”Since all of us are thinking all of the time as we try to navigate our social world, any set of social discourses that remains stable must have at least the appearance of coherence and acceptability, probably even to many of those who are most disadvantaged through them. And if intellectual frameworks are to appear coherent and defensible, it seems likely that they must actually be coherent and defensible across a substantial range of intellectual space.”

För att illustrera sin poäng dissekerar Hendrix Jeremy Waldron, som avfärdat idén att urbefolkningar skulle ha rätt till land som en gång stulits från deras förfäder.

”For Waldron, the basic importance of guaranteeing people a chance to control property, and ideally a roughly equal chance, combines with the linkages between individuals and specific possessions to provide a strong argument against returning stolen lands to current indigenous claimants.”

Genom att ställa storskaliga frågor om universella principer för en ideal värld, abstraherar Waldron bort en mängd relevanta fakta – som att urbefolkningarna i USA, Kanada, Australien och Nya Zeeland i allmänhet är fattigare än de omgivande befolkningarna; att länderna har begränsad generell omfördelning; att regeringarna, i den mån de tillmötesgår urbefolkningarnas krav, oftast kompenserar dem med allmän egendom, inte privat; och att överföring av statlig mark oftast utgör ett hot mot resursindustrier, som har stort politiskt inflytande.

Att väga in den sortens fakta, istället för att abstrahera bort dem, förändrar också betydelsen av själva sakfrågan. Att kräva land handlar för urbefolkningarna inte nödvändigtvis om egendomsrättigheter, utan kan istället vara strategier för att utöka urbefolkningarnas territoriella auktoritet, att utöva politiska påtryckningar eller att utmana offentlig historieskrivning. Och sådana strategier ger i sig upphov till en rad relaterade politiska och moraliska dilemman som också måste vägas in.

”Once we begin this kind of analysis, we are likely to recognize many instances of real moral uncertainty, where any outcome may entail giving up something of value. … This is not something that socially abstracted kinds of political theory naturally leads us to admit, of course – with few facts to anchor them, more abstract approaches will often conjure up imagined social changes that dissolve the tensions and competitions completely. But political life is inherently complicated and ambiguous, and moral theorizing will probably be more valuable when it faces this squarely. Improving the moral character of our social lives is usually difficult and can be morally dangerous work – presumably our normative assessments should reflect this.”

En nackdel med att röra sig från det abstrakta till det kontextuella är, förstås, att våra slutsatser blir mindre generaliserbara. Å andra sidan ger den kontextuella analysen bättre vägledning för politisk handling, just för att den tar hänsyn till alla de komplicerade faktorer och osäkerheter som verkliga politiska aktörer ställs inför inom faktiska politiska strukturer.

”Until we understand the conditions faced by particular social locations, it is impossible to recognize how we respond as moral actors using the limited tools available to us. These responses are likely to be piecemeal, contextual, and strategy-sensitive – responses that reflect our limited capacities to produce outcomes in tension with overarching structures of power and discourse. But we have no way to avoid this in any case – despite occasional dreams, normative theorists are not masters of the world and will never be made so.” (14)

För all del, även den kontextualiserade analysen kan missbrukas för politiska syften, men risken är mindre:

”If we focus on detail-rich examinations of particular political circumstances, there is much more limited room for such slippages to be activated – we will often know what we are talking about with some specificity, and will often be called upon to think carefully through the balancing of different kinds of human goods, rather than to deal in grand principles that ultimately commit us to far less determinate political conclusions than we wish to imagine.” (14)

”Ultimately, the goal of normative theorizing is to help ourselves and those who read our work to better navigate the social world. If we are unavoidably caught within webs of power-laden discourse, we will often become complicit in injustice despite ourselves … If we train ourselves and help others to look specifically at existing structures of power before making moral judgments, however, both we and they will have better chances to learn to navigate these structures effectively. … as normative theorists, our goal should be to contribute to a better world rather than to pursue mere intellectual curiosity.”

Så varför fortsätter vi att producera politisk filosofi av det abstrakta, föga användbara slaget? Dels finns det incitamentsstrukturer i akademin som premierar abstrakt politisk teori, dels är många av oss genuint intresserade av att lösa intellektuella pussel snarare än att förändra världen.

Men kan det inte ändå vara så att vårt idoga idealteoretiska pusselläggande i det långa, aggregerade loppet leder till social förändring? Hendrix är tveksam – hur många av de senaste två århundradenas sociala framsteg har sitt ursprung i akademisk politisk teori? Och inte heller argumentet att vi behöver ideal teori – som en vision av det perfekt rättvisa samhället – för att veta vart vi ska ta oss, köper han:

”We live in social systems constituted throughout by relations of power, and these relations shape our thought at very deep levels. Hoping to escape these limits by fleeing further into our intellectual frameworks themselves seem to me precisely the wrong solution.”

Noter

  1. Burke A. Hendrix: ”Political theorists as dangerous social actors.Critical Review of International Social and Political Philosophy, iFirst 2010, 1-21.[]

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>