Categories
Politik Statsveteri

Blott Sverige svensk maktdelning har

Jag upptäckte just att Statsvetenskaplig Tidskrift har lagt ut samtliga 114 årgångar i ett öppet nätarkiv. Det tillgängliggör en förträfflig källa till kunskap om svensk politik och statsvetenskap sedan före demokratins genombrott. Det enda man kan önska är lite mer metadata – abstracts, nyckelord, citeringsdata till exempel – som skulle göra arkivet lite enklare att leta runt i. Men överlag: Vilken kulturgärning!

Jag hittade bland annat tre artiklar som bidrar bitar till pusslet om Sveriges bortglömda revolution. Först ut några anteckningar om Emma Rönströms idéanalys av forskardebatten om 1809 års regeringsform.

Rönström analyserar hur historiker och statsvetare under 18- och 1900-talet debatterade – bland annat i just Statsvetenskaplig Tidskrift – ursprunget till 1809 års regeringsform – en fråga som kompliceras av att det varken finns förarbeten eller utskottsprotokoll på grund av tidspressen under ett pågående trefrontskrig av existentiella dimensioner. ((Rönström, Emma. “Forskardebatten kring 1809 års regeringsform: Till frågan om grundlagens härkomst.” Statsvetenskaplig Tidskrift 100, no. 4 (1997): 448–467. http://journals.lub.lu.se/index.php/st/article/view/3073))

Huvudfrågan rör huruvida den nya grundlagen fortsatte en inhemsk tradition eller influerades av samtidens internationella idéer, som Montesquieu och Englands konstitutionella monarki. En relaterad fråga rör hur man skulle förstå regeringsformen i konstitutionella termer. Här står alltså två olika berättelser om den svenska författningen mot varandra: Kontinuitet mot förändring, inhemskt mot utländskt, maktbalans mot envälde.

”Enligt den konservativa uppfattningen (senare främst företrädd av Rudolf Kjellén och Pontus Fahlbeck), så vilade 1809 års RF helt på den tidigare svenska författningsutvecklingens grund. Enligt Fahlbeck var lagen ’Sveriges historia omsatt i lagparagrafer’.” (451)

”De första att kritiskt skärskåda och revidera den klassiska synen på RF var Simon Johannes Boethius och Fredrik Lagerroth, båda 1909. Den förre lade visserligen också stor vikt vid den nationella författningshistorien, men poängterade att även utländsk doktrin, främst Montesquieus maktdelningslära, övat inflytande på grundlagsfädemas arbete. … ’paradigmskiftet’ i debatten kom med Axel Brusewitz (1917), som efter ett ingående studium av bevarade källor från 1809, drog slutsatsen att grundlagsfäderna hyst betydligt radikalare åsikter än man tidigare räknat med, och att modern europeisk författningsdoktrin därför spelat en stor roll vid utarbetandet av regeringsformen, även om teorierna i väsentlig mån justerats med hänsyn till specifikt svenska förhållanden.” (451)

”Den av Brusewitz företrädda ståndpunkten fick sin första allvarliga vedersakare i och med Fredrik Lagerroths skrifter kring 1940. Denne bytte mot slutet av 1930-talet radikalt ståndpunkt och kom nu att bli en modern förespråkare för den äldre nationalistiska tolkningen. Istället för hos Montesquieu ville han söka ursprunget till regeringsformen ’i en inhemsk frihetstida balanslära’.” (452)

Mot det står sedan framför allt Georg Andrén och Rolf Karlbom, som tvärtom menar att grundlagsfäderna 1809 inspirerats av den engelska kombinationen av medborgerlig frihet och konstitutionell monarki, vilken de svenska grundlagsfäderna framför allt kände till genom Montesquieu.

“Både i ingressen till RF och i det av Järta författade memorialet kan det engelska inflytandet tydligt skönjas. … 1809 års män stod ej för någon radikal liberalism, utan strävade efter att skapa ett maktbalanssystem på basis av det bestående ståndssamhället. Sin mest genomgripande slutsats om RF:s genesis drar inte Karlbom förrän i epilogen: ’Montesquieus och De Lolmes förslag till statsskick /…/ skulle utom på en punkt, legislaturens uppbyggnad, vara i alla sina huvuddrag förverkligat genom 1809 års RF.’ Författaren vill härigenom vederlägga den sedan länge allmänt omfattade åsikten ’att grundlagsfäderna har dragit en självständig, nationell lärdom av växlingarna i det svenska statsskicket under framfarna tider.’ Tolkningen av den svenska författningshistorien hämtades i stället från De Lolme (som var en av de främsta uttolkarna av den Montesquieuska statsteorin), menar Karlbom. RF innebar ingen kompromiss mellan kungamakt och ständervälde, utan i stället “lagfästandet av det totala, konungsliga enväldet.’ ’Trots sin formella kontinuitet’ medförde konstitutionen ’en nyskapelse från grunden i förhållande till det inhemska förflutna.’ Karlbom är alltså den förste att hävda att RF är ’det stora brottet i Sveriges författningshistoria /…/ vilken bildar en parentes såväl mot det förflutna som mot framtiden.’ (461)

Den – kanske självklara – slutsatsen är att debattörernas diametralt motsatta uppfattningar till viss del hänger samman med deras politiska åskådningar och vetenskapsfilosofi: Kjellén och Fahlbeck står för en konservativ nationalism som sammanföll med den historiska skolans organistiska rättsfilosofi och ville mana till nationell väckelse runt sekelskiftet. Liberalen Lagerroth, å sin sida, var varm anhängare av parlamentarismen och ville visa på dess inhemska rötter i frihetstiden, medan radikalen Karlbom bedrev ”sin forskning i den weibullianska andan, enligt vilken omvärdering av gamla teser ansågs ha ett värde i sig.” (464)

Här finns mycket intressant. Brusewitz brott med den traditionella nationalistiska tolkningen sammanfaller med den demokratiska revolutionen i Sverige – en omtolkning som skulle kunna tänkas bidra till befästa att den för-demokratiska författningen inte bara är kompatibel med demokratin utan också förebådar den. När transitionen väl är fullgången är läget dock ett annat: Demokratin behöver konsolideras genom nationen, inte minst som ett värn mot dne anti-demokratiska tendensen i omvärlden under 1930- och ’40-talet. Så svänger pendeln igen i efterkrigstidens Sverige med Karlbom (som f ö i sin litteraturgenomgång tolkar debatten om 1809 års RF utifrån dagspolitiska skiljelinjer i synen på demokratin). (464).

På många sätt griper debatten om RF1809 in i berättelsen om demokratins genombrott ett århundrande senare, men där har idén att demokratiseringen representerar en stegvis fortsättning på en uråldrig svensk tradition, snarare än ett radikalt brott, fått stå oemotsagd, med få undantag. Här finns olika, delvis oförenliga teorier om Sveriges politiska och demokratiska historia. Parentetiskt är det också intressant att se hur just England används som referenspunkt i debatterna: I den gängse berättelsen jämförs ju Sveriges långsamma, gradvisa demokratisering med just Englands. Det skulle kunna ligga i linje med Brusewitz balanserade tolkning.

2 replies on “Blott Sverige svensk maktdelning har”

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *