Jag snubblade just över en text av Eva Björklund, som var ordförande i Svensk-kubanska föreningen nästan lika länge som Castro varit president i Kuba. Hon apostroferar en Johan Karlsson. Kan det vara mig hon syftar på?

Läs mer →

Åsa Linderborg, vänsterns lika onda som skarpa stjärnskott, fäller storvilt när hon outar ingen mindre än DN:s förre chefredaktör Hans Bergström som diktaturkramare i Aftonbladet.

Visst, mängden lik i garderoben spelar roll. Åsa Linderborg får förvrida historien rejält för att få de svenska liberalerna att bli lika goda kålsupare som vänsterpartiet. Vänstern är oöverträffad både i mängd, konsekvens och hyckleri när det gäller att gulla med odemokratiska regimer.

Samtidigt glädjer vi oss här på Mothugg åt vatten på vår kvarn om att diktaturkramarna finns i alla partier – från Alf Svenssons Tunisien-resa härförleden via socialdemokraternas gullande med allsköns diktatorer till moderaternas krälande för den kinesiska diktaturen i dag. Och att folkpartiet har sina egna lik i garderoben har vi ju känt till länge. På Lars Leijonborgs tid som FPU-ordförande var Kuba ett demokratiskt föredöme.

Och vi är särskilt förtjusta att finna att till och med Hans Bergström kramat diktaturer. Som han själv brukar säga: ”Jag gillar att kramas”.

Fick just tips om den underbara sajten Dictator of the Month, ”bringing you the greatest and smallest dictators, autocrats and monarchs of the world since 1900!” (tack Tobias!)

Just denna månads diktator är Teodoro Obiang Nguema Mbasogo, president på livstid i Ekvatorialguinea sedan 1979. Med sina 27,75 diktatorpoäng ligger han på en respektabel tjugofemteplats på den rankinglista som förstås toppas av nästa månads diktator Adolf Hitler (42,97), tätt följd av Stalin (41,44) och Mussolini (39,25).

Medan politikerna i Stockholm ältar huruvida vi ska mingla med demokrater eller regimföreträdare i Havanna, så visar vår man i Pyongyang hur vi i praktiken ska bedriva Sveriges aktiva utrikespolitik för att främja demokrati, mänskliga rättigheter, nedrustning och allt det där. Läs mer →

”Pinochet borde sitta i fängelse”, säger Mauricio Rojas i ett pressmeddelande från folkpartiet och hävdar att Metro har fejkat intervjun från 27/12. Må så vara.

Men tidigare har Rojas inte alltid tagit så kategoriskt avstånd från Pinochet. Genom en enkel googling hittar jag till exempel en artikel ur Arbetaren (25/02) om när Timbro 2002 bjöd in Pinochets gamle arbetsmarknadsminister José Piñera.

Enligt artikeln sa Piñera på Timbro-seminariet att militärkuppen i Chile 1973 ”räddade landet från att bli en kommunistisk diktatur och var en befrielse för oss.”

Timbros VD Mattias Bengtsson tycker förvisso att det är ”inte helt okontroversiellt” att bjuda in den chilenske ekonomen, men att hans vice Rojas bedömt att Piñera hade ”intressanta saker att säga”.

Felciterad där också?

”När jag var yngre ägnade jag mig också åt bojkotter. Ju äldre jag har blivit, desto mer övertygad blir jag om att man ska skapa kontakter och öppna samtal.”

Så avfärdar kådisarnas gammelsmurf Alf Svensson kritiken mot att han låtit Tunisiens auktoritäre president Zine El Abidine Ben Ali bjuda in honom och frugan, till den nätta kostnaden 32 000 kronor.

Han har väl lärt sig av mästarna, Affe. För det var ju precis samma sak Lassarna Werner och Ohly sa, när deras bjudresor respektive öststatskramande fördes fram i ljuset: Vi ville föra dialog. Vi imponerades av deras sociala framsteg. Vi trodde att de var en motmakt mot ondskan i världen. Och så vidare.

Nästa gång kanske inte kristdemokraterna är så snabba att kasta första stenen.

(Tidigare på Mothugg: Moderaternas, sossarnas och kungahusets diktaturfjäsk.)

Visst förtjänar vänsterpartiet att sättas dit för att de under sin 85-åriga historia konsekvent ställt sig på fel sida i valet mellan diktatur och demokrati.

Jag börjar tröttna på kommunistbashingen mest för att vi redan har tjatat om det här i åratal. Då är jag ändå som bekant ingen anhängare av ahlmarxistisk McCarthyism, så jag kan hålla med mina hobbyvänstervänner om en viktig poäng: Om kritiken mot vänsterpartiet ska vara trovärdig, måste alla bedömas efter samma kriterier.

Vänsterpartiet förtjänar kritik för att de åkt på mingelresor till allehanda diktaturer runt om i världen utan att andas ett uns av kritik, utan tvärtom hyllat sina värdars förtryck mot sin egen befolkning. Och de förtjänar kritik för att diktaturkramandet fortsätter än i dag och för att översteprästinnan i Svensk-kubanska föreningen, Eva Björklund, sitter i deras partistyrelse.

Rätt så.

Men om vi tillämpar samma standarder på andra partier, borde inte – för att bara ta ett exempel – Göran Johansson (s) och Lars-Åke Skager (m) få löpa samma gatlopp i medierna? Kan de tillåtas som medlemmar i sina respektive partier, som ju gör anspråk på att ta mänskliga rättigheter på lite större allvar än vänsterpartiet?

Nej, naturligtvis inte. Deras gullande med den världens största diktatur är ju minst lika vämjeligt som Lars Werners partyresor till DDR, Lars Ohlys murnostalgi och nämnda Björklunds årliga Kubasemestrar.

Men därutöver är skytteltrafiken mellan Göteborg och Shanghai snäppet allvarligare, eftersom kommunalpamparna som frotterar sig med kommunistpamparna gör det som valda företrädare för Sveriges andra stad.

Men även det har jag förstås tjatat om rätt länge: till exempel här och här och här.

Tågolyckan i Ryongchong tycks inte ha undergrävt det internationella stödet för Nordkorea – tvärtom. På Nordkoreas hemsida, en skön crossover mellan stalinistisk momunentalestetik och webbdesign ? la 1996 (som vi skrivit om tidigare), finns nu information på bland annat svenska, spanska, ryska, polska, schweiziska (!) och esperanto.

I två reportage har TV4 Göteborg granskat Göteborgs samarbete med Shanghai, intervjuat dissidenter och människorättskämpar och ställt kommunstyrelsens ordförande Göran Johansson (s) mot väggen:

”Göran Johansson vill inte diskutera de brott mot de mänskliga rättigheterna som pågår i Shanghai. För honom är det utrikespolitik, och därmed förbjuden mark för en kommunpolitiker. Men det är Göran Johansson ganska ensam om att tycka. Varken utrikesdepartementet eller Kommunförbundet ser några som helst problem med att en kommunpolitiker för fram svenska värderingar om demokrati utomlands.”

Båda inslagen kan ses på TV4 Göteborg. Snygg jobbat, Bernhard!

Har Kina bytt regim? Nej, det skulle vi nog ha fått höra talas om. Men av DN:s och Sas helsidesannons i gårdagens DN skulle man kunna tro att kommunistregimen var en avslutad historisk parentes:

”I dag, efter en mellanperiod med kommunistiskt styre, är Shanghai åter ett stort affärs- och nöjescentrum. Invånarna är mer västerländska än andra kineser och för en turist finns oerhört mycket att göra.”

Istället är det shopping- och nöjesmetropolen Shanghai som DN vill sälja in i sin resetävling ”Månadens resa”.

Resten av annonsen fortsätter i samma stil: Strosa på The Bund, shoppa elektronik och märkeskläder på Nanjing-gatan, drick te på ett klassiskt tehus, kolla in antikaffärerna i Gamla stan, gör en båtfärd på floden. Och ”kvällstid är Shanghai en pulserande stad som aldrig sover.”

Det förvånar nu inte om man har läst DN de senaste månaderna. Förklätt till en serie rese- och featurereportage har tidningen publicerat en reklamkampanj som Kinas turistbyrå inte skulle ha kunnat köpa för pengar. Eller så är det just vad den har gjort.

Särskilt frilansjournalisten Ulrika K. Engström har spottat ur sig mängder av reseporr om det trendiga Shanghai – för en månad sedan en hel söndagsbilaga om modefestivaler, skyskrapor, massage och husmanskost – utan att någonsin lufta kritik ens i en bisats.

Nu räcker det att glutta i en årsrapport från Amnesty eller Human Rights Watch för att få veta att den kommunistiska regimens förtryck är allt annat än historia. De berättar om hur regimen avrättar tusentals fångar, stänger tidningar, blockerar Internet, trakasserar journalister, hotar arbetare som organiserar sig, fängslar fackföreningsledare och demokratiaktivister, förföljer medlemmar i kyrkor och trossamfund, torterar Falun gong-utövare – och så vidare.

Och just i trendiga Shanghai har vanliga människor som protesterat mot stadens rivningsplaner pryglats av polisen och skickats på ”politisk omskolning genom arbete”.

Hur som helst, för att vinna första pris i DN:s tävling – en flygresa för två personer till Shanghai med medannonsören Sas – ska man med max 20 ord, varav ett ska vara DN, berätta varför man vill resa till Shanghai. Här är min motivering:

”Kommunistkina förtycker en femtedel av mänskligheten. Jag vill möta Shanghaibor som inte dansar och ler – dem DN inte låtsas om.”

För visst ska man resa till Kina. Kineserna behöver mer kontakt med omvärlden, inte mindre. Men man får aldrig glömma att de lever under en regim som förnekar dem deras grundläggande mänskliga rättigheter. Det är därför DN borde skämmas.