Vi har jobbat med tre möjligen motstridiga element för att förstå Nordens ambivalenta MR-politik: (a) En jämförelsevis hög nivå av de facto-förverkligande av mänskliga rättigheter på hemmaplan, (b) en till synes progressiv politik för mänskliga rättigheter i utrikespolitiken, och (c) en motvilja mot att ratificera och implementera internationella MR-normer med återverkningar på hemmaplan. Alla tre elementen ska förstås utvecklas, invecklas, förvecklas – den nordiska MR-paradoxen är bara en hypotes att pröva.
Tag: mänskliga rättigheter
Charles Beitz presenterar en normativ teori om internationella mänskliga rättigheter som utgår ifrån hur de faktiskt institutionaliserats som praktik. Hur pass väl lyckas han med det?
Jag snubblade över en artikel av Jaakko Husa som diskuterar spänningen mellan den europeiska människorättsregimen och den nordiska konstitutionella kulturen. ((Jaakko Husa: Nordic Constitutionalism and European Human Rights – Mixing Oil and Water?, Scandinavian Studies in Law (2010).))
En tredje litteratur som tycks relevant för att dissekera de nordiska ländernas ambivalens inför mänskliga rättigheter är IR-forskningen som försöker förklara varför stater ratificerar och efterlever internationella människorättskonventioner.
I statsvetenskapen har många forskare ägnat sig åt att försöka förstå vad de menar är Nordens särart i utrikespolitiken, som består i alltifrån stödet till nationella befrielserörelser i tredje världen och kampen mot apartheid i södra Afrika, via alliansfrihet och medling i internationella kriser och konflikter till en skepsis mot att låta sig integreras i det europeiska samarbetet. Borde man inte utifrån den här litteraturen kunna dra några lärdomar om den nordiska ambivalensen på det specifika området MR?