Krattans blöta näsa

Min kompis från förr, forskningsminister Tobias Krantz (fp), får sig en välförtjänt känga av Akademisk frihet (som för övrigt är ytterligare ett nytillskott i RSS-läsaren), apropå förslaget att frånta universiteten rätten att själva bestämma vad de ska undervisa om.1

“Staten ska absolut ställa krav på den högre utbildningen. Att den ska hålla hög vetenskaplig kvalitet och följa akademiska principer. Men staten ska inte styra över vad universitetet ska undervisa om. Så gör man i diktaturer. Regeringen har tidigare uttryckt att man vill ge högskolor och universitet större frihet genom den statliga utredningen ‘Självständiga lärosäten’ även kallad ‘Autonomiutredningen’. Utredningen blev dock en besvikelse och bland annat visade det sig att den största effekten blev att högskolans styrelse får mer makt på bekostnad av forskare, lärare och studenter. Gårdagens utspel visar att man nu också fullständigt struntar i den akademiska friheten.”

…vilket får mig att tänka på det där tipset jag gav till Lasse Leijonborg strax innan han blev Tobbes företrädare. Då som nu:

“Det är liksom en av charmerna med att vara liberal: Man vill inte lägga näsan i blöt precis överallt.”

Tycks som att tendensen går i motsatt riktning. Nästa steg blir förmodligen att förbjuda tuggummi och keps i universitetens lärosalarna och att ge lektorerna befogenhet att beslagta mobiltelefoner.

För den som vill kommentera tokerierna har Krattan just startat en gruppblogg tillsammans med Nyamko Sabuni, Erik Ullenhag och Jan Björklund, med benäget bistånd av de kreativa partihacktivisterna på Att dricka liberalt.

Och apropå vad som försiggår på våra universitet, missa inte svensk statsvetenskaps skarpaste skägg, Andreas Johansson-Heinö: “Demirbag-Sten överdriver hotet från mångkulturalismen“:

“Förslag om särbehandling av den sort som Sayed luftar är faktiskt ganska ovanliga, i synnerhet i juridiska sammanhang, och möts vanligen av ett kompakt motstånd. Den övergripande trenden är snarare att Sverige, liksom de flesta europeiska länder som under 1970- och 1980-talen införde en mångkulturalistisk politik, har backat från denna linje. Inom forskningen talas idag snarare om assimileringens återkomst när man ska sammanfattande aktuella politiska trender.

Visst, identitetspolitiken är på sina håll en realitet, ofta med negativa resultat. Och Masoud Kamali och Stefan Jonsson har sina anhängare inom enklaver av akademin och kulturjournalistiken. Men något större hot utgör inte mångkulturalister.”

  1. Se också Yttrandefrihet, ftw i samma ärende. []

18 thoughts on “Krattans blöta näsa

  1. Martin

    Bortsett från de principiella argumenten mot en regering som talar om för universiteten vad de får undervisa kan man ju också anföra rena effektivitetsskäl. Decentraliserat beslutsfattande torde vara bättre på att avgöra vilka universitetskurser som är “värdefulla” än en utbildningsminister ensam.

    De exempel på “oakademiska” kurser som räknas upp är ju också delvis märkliga: kurser om bloggande torde vara en viktig del av en modern journalistutbildning, och om man inte ska få ge kurser på att skriva filmmanus torde ju DI tvingas stänga ner stora delar av sin verksamhet. Och vem vet: kanske kommer det i framtiden vara oundgänglig kunskap att kunna rabbla orkideers namn på latin?

    Förmodligen är Tobbe medveten om att förslaget går stick i stäv med hans liberala ideologi. Utspelet är väl framför allt ett köttben till de neandertalare som attraherats av partiets krav på språktest för invandrare, hårdare tag i skolan, osv. Det är ju trots allt val om några månader.

  2. Andreas Bjurström

    1: Är liberaler nödvändigtvis liberala?
    Nej, ofta inte. I praktiken så är liberalism ofta klass-intresse. Fast Fp älskar att odla bilden av sig som idéparti fritt från särintressen. Och Fp har ju sedan länge alltmer börjat överta gamla M positionen som liberal-konservativa. Jag är inte förvånad.
    2: Är fri forskning nödvändigtvis bra?
    Nej. Det finns inga empiriska belägg för detta.
    3: VILKA är det som diskuterar universitetspolitik?
    Framförallt forskarna själva. Forskarna vill inte skärskåda sin ideologi om “fri forskning” eftersom den är skapad för att gynna deras särintresse. Resultatet blir att mantrat om fri forskning upprepas hela tiden i debatten, men utan någon empiriskt stöd.

  3. Johan Post author

    @Andreas: Tack för din kommentar, du verkar ha en skön, masochistisk attityd till ditt eget yrkesval.

    Undskyld, men jag har lite svårt att följa logiken i dina kommentarer, för vad jag kan se handlar inte den här diskussionen om huruvida “fri forskning” är “bra” (även om det vore kul att veta hur man mäter braigheten i fri forskning), utan om universitetens rätt att själva bestämma vad de ska undervisa om. Och där ser jag inte riktigt vart du vill komma – med den där blasé cyniska ideologikritik-mössan på huvudet kan man ju avfärda det mesta på volley.

    Så jag passar tillbaka till sakfrågan: Skulle du föredra om makten att utforma högskolornas kursutbud låg hos Tobias Krantz istället för hos högskolorna? Varför då, i så fall?

  4. Andreas Bjurström

    @Johan, en förklaring: Jag tolkar ämnet som “den akademiska friheten” där undervisning och forskning är två delmängder. Båda motiveras av forskare vanligen med “rätt att själva bestämma”. Varför man har den rätten motiveras sällan, det är en akademisk kultur att det liksom ska vara så. Även vad gäller annat: Det är vanligt att forskare anser sig inte behöva följa beslut i lokala regelverk liksom direktiv från statsmakten etc. En slags individualistisk anarkistisk grundsyn på det professionella jaget. Men den ultimata motiveringen (som uppstod efter andra världskriget om man ska tro på kunskapssociologer) är argumentet att endast fri forskning (och undervisning) kan ge maximal samhällsnytta. Pielke kallar detta att slugt slå 2 flugor med en smäll. Man får vara fri och endast drivas av egna intressen samtidigt som ngn bidrar med en masssa pengar till detta. Givetvis är detta forskarens ideologi. Men det finns ingen empirisk uppbackning för att maximal samhällsnytta (braigheten) följer av fri forskning och fri undervisning. Det är också därför som politiker har en mer nyanserad syn på detta än vad forskare har (enligt studier jag läst, liksom slutsats från egna forskningsintervjuer). Eftersom just forskare dominerar så kraftigt den universitetspolitiska debatten (och kunskapssociologer håller käft då forskare strösslar lögner i media) så blir det problematiskt att de som folk i allmänhet tror är objektiva egentligen bara säger sånt som är gynnsant för dom själva vad gäller forskningspolitik.

    sakfrågan: Att de begränsningar av forskarens och lärarens rättt att göra vad som de vill som tecken på “diktaturer” är en grov överdrift.
    Snarare ett tecken på demokrati att forskarna inte tillåts vara som ett prästerskap från förr = särskilda privilegier utanför samhällets kontroll med makt att berätta för övriga vad som är sant.

    Men nej, jag vill inte att Krantz ska bestämma. jag menar att många intressenter har ett legitimt behov av att vara med och bestämma över forskning och undervisning: Forskaren, läraren, studenten, diverse universitetsorgan, riksdag, myndigheter, näringsliv, medborgare (kanske även på andra sätt än genom röstning). Någon form av stakeholder-modell med makt-spridning.

    och motfrågan: varför skulle forskaren och läraren få bestämma helt själva? Gynnar det kvalite? Sanning? Effektivitet? Samhällsnytta?

  5. Martin

    Det saknas empirisk uppbackning för många saker som likväl betraktas som önskvärda i samhällsekonomisk mening. Beträffande forskning är det speciellt knivigt eftersom effekterna dels kan väntas uppträda på flera årtioendens sikt, dels har mycken vetenskaplig kunskap karaktären av kollektiv nyttighet, så även den som inte finansierat drar nytta av den. Vill man argumentera emot fri forskning kan man emellertid inte ta bristen på empiriskt underlag som utgångspunkt, eftersom underlaget beträffande styrd forskning är lika bristfälligt (detta är ju baksidan av samma mynt).

    Att anklaga forskare för att ljuga i media verkar också gå lite väl långt. Förmodligen uttalar sig individerna ifråga i relation till den kunskap de besitter: de kan kanske inte rå för att de inte är kunskapssociologer och sitter inne med Den Objektiva Sanningen.

    För övrigt leder ett decentraliserat beslutsfattande inte till att föreläsaren bestämmer “helt själv”. Det är osannolikt att ett universitet skulle behålla kurser utan deltagare i programmet.

  6. Andreas Bjurström

    Martin, jag instämmer. Min avsikt var inte att argumentera FÖR styrd forskning, utan MOT fri forskning som dogm (mode 1 dogmen). Jag menar att forskare behöver inta en mer öppen attityd än vad som vanligen är fallet. Det finns även många fler val än “helt fri” och “statligt styrd”. Mitt ämne har en förkärlek för stakeholder-forskning (trandisciplinaritet, mode 2) vilken motiveras och utförs på ett sätt som jag är kritisk till. Så jag kan inte enkelt placeras in som förespråkare eller motståndare av “fri forskning” (något som jag inte heller tror finns, empirin visar att forskning ofta gynnar det särintresse som finansierar).

    Steg 1 tror jag är att ge forskare grundläggande kunskaper om kunskapssociologi och kunskapspolitisk. Först då kan man föra en vettig diskussion. Jo, jag vill nog vidhålla att det är en form av lögn när professorer uttalar sig tvärsäkert i media om sånt de inte vet något om. De vet att de inget vet, men att de har skäl att tro i en bestämd riktning som är gynnsam och bekväm. Är inte sådant självbedrägeri en form av lögn om man hårddrar det? Oärlighet är ett bättre ordval, sorry.

  7. Martin

    @Andreas: Det vore intressant att få ta del av dina skäl för att peka ut just kunskapssociologin som den silver bullet som krävs för att kunna föra en “vettig diskussion”. Det verkar stå i bjärt kontrast mot det du skrev i kommentaren innan om “stakeholdermodell” och “maktspridning”. Eller är det Henry Fords logik “du får ha vilken synpunkt du vill på forskningspolitiken så länge den är förankrad i kunskapssociologin” som gäller?

    Hur som helst finns det goda skäl utifrån exv. nationalekonomins perspektiv och teorier att — även i avsaknad av empiriskt underlag — tro att fri forskning är det som på sikt bäst gynnar välståndet och utvecklingen i samhället. Detta av liknande skäl som att marknadsekonomin med sin mångfald visat sig vara bättre på att skapa välstånd än planekonomin. Skulle det alltså vara oärligt att som nationalekonom gå ut och påpeka detta? Och har du verkligen kompetensen att avgöra att professorer från andra discipliner “inte vet något om” det de uttalar sig om? Återigen, detta låter inte som en inställning som går ihop med din lovsång till mångfald och självkritik.

    (Denna din hållning får mig att fundera på hur bra dina egna uttalanden här skulle stå sig för en närmare granskning… Hur starka belägg har du egentligen för dina egna bitvis väldigt kategoriska uttalanden?).

  8. Andreas Bjurström

    @Martin, tror du missförstår mig, vilket nog är mitt fel, men ska försöka förklara:

    Kunskapssociologi i bred bemärkelse (ungefär = STS, inkluderade sociologi, historia, antropologi, R&D, policy-analys, mm) är det enda område med omfattande empirisk kunskap om vetenskap som samhällsfenomen. Att intressera sig för t.ex. frågan “är vetenskapen fri” och börja med ekonomisk forskning är ungefär som att fråga “hur fungerar staten” och gå till litteraturvetenskapen för att hitta svar. Det är inte där man börjar helt enkelt.

    ”Vettig diskussion” syftar på att ge en rimlig grund inom vetenskapssamhället. Slå hål på myter som forskare vanligen har: Om forskningens objektivietet, nytta, rationalitet, osv. Den empiriska ”sanningen” om forskning är inte lika fin som forskarens falska medvetande (ideologi). Alla vore förtjänta av detta, framförallt positivistiska samhällsvetenskaper (inkl. nationalekonomi) och naturvetenskaperna. Sedan kan i sin tur detta område och dess ”sanningar” ifrågasättas, det finns stort behov av detta också, så når man förhoppningsvis utveckling genom ”dialektik”.

    ”Vettig diskussion” syftar INTE på blogg-debatt och är inte något försök att agera disciplinär grindvakt. Jag tror att samtal mellan discipliner är mkt viktigt (dessutom är inte min disciplin kunskapssociologi, bara inriktningen på min avhandling). Dessutom är alla discipliner heterogena: Jag är t.ex. sannolikt mer bevandrad i politisk filosofi än många statsvetare (eftersom jag läst mkt filosofi) och kan lite om makt-analys mm (för att jag ingår i en sådan miljö) trots att jag aldrig läst statsvetenskap.

    Det var inte heller menat som ett auktoritetsargument. Att kunskapssociologi ger svaret. Eller att man ska vara disciplinärt dogmatisk. Dock så skriver kunskapssociologer en del om stakeholdermodeller och det finns en del ”präster” som sprider det som gospel: Demokratisera vetenskapen, hallelujah! Så visst kan man nå svaret ”stakeholder-modell” genom att fråga rätt auktoritet … Fast det var inte mitt syfte.

    Jag är dålig på ekonomi, men har läst några intressanta ekonomiska förklaringsmodeller kring vetenskapliga discipliner som jag gillar: Att discipliner i grunden är monopol av ett visst område, där karriärvägar, inkomstkällor (statliga medel tex) och marknad för produkter (att studenter får jobb) alltså är monopoliserade. Psykologi är ett bra exempel: Du måste gå den monopoliserade utbildningen för att sedan få jobba inom den monopoliserade branschen. Statsvetenskap i Göteborg är bra exempel på reglerad karriärväg: INGEN på institutionen har tagit doktorsexamen inom annat ämne. Forskningskarriären internt är 100 % monopoliserad. MEN från ett kompetens-perspektiv hade man kunnat anställa både sociologer, filosofer, osv. med rätt inriktning. Sedan finns det ju en marknad inom monopolet: statsvetare från andra städer och länder är en del av samma monopol och de konkurrerar med varandra. Jag tyckte det hade en del förklaringsvärde med ekonomisk teori, som i grunden bygger på en kamp om begränsade ekonomiska resurser i detta fall. Kanske dåligt exempel på ekonomi (känns inte som osynliga händer grejen) men jag är inte främmande för ekonomiska förklaringsmodeller.

    Visst, nationalekonomisk teori tror på synliga händer, allt blir bra om allt får sköta sig själv. Det är ju en välkänd grund-dogm. Som man kan välja att tro på … eller vara skeptisk till. Så har man den som grund för att motivera fri forskning så faller det bara tillbaks på om man tror på att en fri marknad blir optimal av sig själv för medborgarnas väl eller ej. Jag tenderar att vara skeptisk till en sådan hög tillit till marknaden (jag kan vara närmast nyliberal i min syn på individen, men har aldrig känt någon samhörighet med höger-ekonomi-idelologi. Det har gjort att jag minglat med både anarkister, nyliberaler och gröna rörelser genom åren, men alltid avskytt kommunism, konservatism och sosseri).

    Men givet osynliga handen som dogm -> Forskningen idag är långt ifrån organiserad fritt. Vi behöver tänka om (i grunden?) hur vetenskap ska organiseras och finansieras osv. om vi ska implementera nyliberal forskningspolitik. Så jag är skeptisk till att rakt av köpa argumentet ”forskaren ska få välja själv kring forskning och undervisning” givet dagens tillstånd. Kan rentav bli kontra-nyliberal-produktivt att implementa ”frihet” på ett högst begränsad sätt inom ett delvis planekonomiskt system? Bara en tanke ….

    Nej, det skulle inte vara oärligt att ha VÄL MOTIVERADE åsikter om saker och ting. Inte heller att föra en öppen diskussion om diverse frågor även utan förkunskaper där man säger dumma saker. Bara man kan ändra och utveckla sig …. Problemet är snarare att många forskare inte har en sådan öppenhet, de diskuterar egentligen inte forskningens frihet, de för fram ett politiskt program av skäl som stavas egenintresse men legitimerar det med vetenskapliga argument (stealth issue advocacy kallar Pielke jr denna taktik, mkt vanlig bland forskare eftersom forskare har kvar på objektivietet, vilket gör att de döljer sina värderingar med kvasi-rationell argumentation). Ungefär som att sossarna i media säger att de är bäst för att de vill vinna valet. Men när det gäller sossar så vet vi detta och har kritisk distans. Men när forskarna, experterna på sanning, kunskapsprästerna, enstämmigt säger att något är sant när det egentligen bara är gynnsamt, men nästan alla tror på dessa präster, då har vi ett problem. Och då behöver man knäcka några uppblåsta och självgoda forskar-ägg om man ska göra en forskningspolitisk omelett, hehe.

    Du bör nog inte lita på mig som auktoritet, det känns inte så bra ;-)
    Att först läsa välvilligt för att förstå vad den andre försöker säga,
    För att sedan koppla på den egna kunskapen, kritisk distans, ifrågasätta, osv är nog att föredra
    Och kanske yxa till så att kategoriska uttanden spricker upp i två tre bitar ….

    Sen man man provocera om man vill få mkt respons, fast det är väl mindre bra …
    lära av mästarna, t.ex. som vissa, gå ut i media och säga att de flesta medborgare är stinkande idioter som hör hemma i kloakerna, och att deliberativ demokrati bara har råd att inkludera en väldresserad medelklass med kunskap, finess och klass att publicera valfri åsikt i valfri dagstidning vid behov :-D

  9. Andreas Bjurström

    Korrigering: Bibliometri måste också nämnas. Antingen som del av kunskapssociologin (om man använder kategorin brett inkluderande, typ STS i bredast möjliga betydelse) eller mer rimligt, som ett eget område närbesläktat med kunskapssociologin. Bibliometri (scientometri) = den kvantitativa studien av vetenskapen som empiriskt objekt.
    Här är det kanske inte så bra med förkunskaperna hos forskare i allmänhet, men kvantitativa vetenskaper har fördelen att de delar samma metoder och även i hög grad samma teorier om vetenskap (bibliometri är fortfarande i hög grad positivistisk och vill ogärna problematisera “relativisera” vetenskap på ett kritiskt sätt). Bibliometriker är en samhällsvetenskapens ingenjörer, de tar fram modeller och styr och ställer men vill egentligen inte veta så mkt, hehe (säger jag, vars forskning hittils haft en stark bibliometrisk prägel i empiriskt material och metodval).

  10. Bergh

    Apropå att uttala sig tvärsäkert om andra discipliner: detta uttalande är väl ingen bra beskrivning ens av den neoklassiska mainstream-ekonomin:

    “allt blir bra om allt får sköta sig själv”

    För övrigt vill jag ge en eloge till signaturen Martin för den härligt Hayek-inspirerade argumentationen mot forskningsministern!

  11. Andreas Bjurström

    Bergh, vad får dig att tro att citatet var menad som en bra beskrivning av den neoklassiska mainstream-ekonomin?

  12. bergh

    det faktum att du skrev “nationalekonomisk teori tror på synliga händer, allt blir bra om allt får sköta sig själv. Det är ju en välkänd grund-dogm.”

    Med nationalekonomisk teori åsyftas vanligen den neo-klassiska.

    Men din motfråga gör att jag genast ändrar mig till att tro att citatet var av mer retorisk karaktär :-)

  13. Andreas Bjurström

    Ja, retorik av typen överdrift * :-)
    Men även:
    1: Grund-dogm, syftande på Smith och klassiska ekonomer, de är ju grunden till dogmen, inte neo-klassiker. Sen har ju allt utvecklat sig åt en massa håll, men det får du skriva en bok om Bergh :-)
    2: Ideologisk statement (framgår av kontexten). Jag ser nationalekonomi som politisk ekonomi, en vetenskap genomsyrad av diverse normativa och politiska ställningstaganden. Att detta döljs i modeller och kvantifiering ändrar inte på detta.

    Hyperbol (grek. hyperbole “överdrift”, av hyperballo “överdriva”) är inom retoriken en medveten överdrift. Man tar i mer än vad som egentligen är riktigt sant. Genom att överdriva vill man öka meningens verkan.

  14. Malin Strid

    Nej, Tobias ska inte läsa kurskataloger med rödpenna i handen.

    Vad det handlar om är att Högskoleverket på sedvanligt sätt ska granska om kurserna håller en acceptabel vetenskaplig nivå.

    Hittills har dock endast utbildningar som kan leda till en examen omfattats av granskningarna. Nu får HSV i uppdrag att kartlägga vilka utbildningar som inte omfattas av deras ordinarie granskningscykel och granska ett urval utifrån hur de uppfyller de krav på högre utbildning som anges i 1 kap. 2, 8-9 §§ högskolelagen.

    Läs gärna http://www.regeringen.se/sb/d/12475/a/138618

    Vänligen

    Malin Strid, politiskt sakkunnig hos högskole- och forskningsminister Tobias Krantz

  15. Martin

    Minsann, här får man svar direkt från regeringen!
    Ni går alltså sida vid sida med folket, vars förtroende ni bär (som Fredrik Reinfeldt förmodligen skulle ha sagt).

    Det är skönt att se att alla de miljoner av skattebetalarnas pengar som avsatts till att kommentera på bloggar också gör konkret nytta i vardagen ;-). Dock vore det kanske mer kostnadseffektivt att gå ut i AB med en dementi?

  16. Malin Strid

    Även i Aftonbladet framgår det att det är Högskoleverket som ska stå för granskningarna.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *