Den rena dukens politik

En annan intressant sak i Karl Poppers gamla fetdiss av den platonska utopismen är att han kopplar samman dess kompromisslösa radikalism med dess esteticism.

Radikalismen ligger i föreställningen  att man måste gå till roten (radix) med samhällsproblemen, och att ingenting duger utom en fullständig utradering av ett anstötligt samhällssystem. Den platonska, utopiska approachens radikalitet hänger samman med dess esteticism, som Popper beskriver som en önskan att bygga en värld som inte bara är lite bättre och mer rationell än vår, utan som är fri från all dess fulhet:

”not a crazy quilt, an old garment badly patched, but an entirely new gown, a really beautiful new world.” (174)

Den här kopplingen mellan utopism och esteticism är intressant. Popper menar att den ingenstans är tydligare än hos Platon, som ser politiken som en konst — i bokstavlig, inte metaforisk, mening:

”Plato was an artist; and like many of the best artists, he tried to visualize a model, the ’divine original’ of his work, and to ’copy’ it faithfully. … It is an art of composition, like music, painting, or architecture. The Platonic politician composes cities, for beauty’s sake.”

Poppers resonemang bygger i sin tur på en tämligen mossig platonsk föreställning om konst, originalitet och geni. Vi jobbar ju inte på det sättet i dessa dagar av remix- och samplingskultur, av kopiering utan original, där vi inte tror på myten om konstnärens kontemplativa snille. Egentligen står här två sätt att se på konst och politik och filosofi mot varandra, låt vara att de på Popperskt vis är karikerade.

I vilket fall, Popper reser en förutsägbar liberal invändning mot idén att göra politiken — andra människors liv — till en del i ens estetiska projekt:

“I do not believe that human lives may be made the means for satisfying an artist’s desire for self-expression. We must demand, rather, that every man should be given, if he wishes, the right to model his life himself, as far as this does not interfere too much with others.” (175)

Kopplingen mellan radikalism och esteticism framgår explicit när Platon beskriver hur filosoferna ska förverkliga sin gudomliga vision:

”They [the draughtsmen] will take as their canvas a city and the characters of men, and they will, first of all, make their canvas clean – by no means an easy matter. But this is just the point, you know, where they differ from all others. They will not start work on a city nor on an individual (nor will they draw up laws) unless they are given a clean canvas, or have cleaned it themselves.” (175, citing Plato)

Och vad det innebär att rensa sin duk förklarar Platon senare: deportera alla äldre än tio år (utom filosoferna själva, förstås) och uppfostra barnen på rätt sätt, vilket Popper tolkar så här:

”This is the way in which the artist-politician must proceed. This is what canvas-cleaning means. He must eradicate the existing institutions and traditions. He must purify, purge, expel, banish, and kill … The view that society should be beautiful like a work of art leads only too easily to violent measures.”

Det konstnärliga ledarskapet är alltså i högsta grad auktoritärt och drakoniskt. Men hänger det ihop? Dels pekar Popper på en slags paradox i den rena dukens politik: Konstnären, hans medhjälpare och de institutioner som gör deras liv, deras utopiska idéer möjliga, är del av det sociala system de vill utrota. Så om de vill börja med en verkligt ren duk måste de radera även sig själva och sina utopiska planer — ett slags utopismens bootstrapping-problem:

”The political artist clamours, like Archimedes, for a place outside the social world on which he can take his stand, in order to lever it off its hinges. But such a place does not exist; and the social world must continue to function during any reconstruction.” (177)

Dels kommer även konstverket på den rena duken att kräva finjusteringar, uppgraderingar och lärande genom misstag och förbättringar:

“In all matters, we can only learn by trial and error, by making mistakes and improvements; … Accordingly, it is not reasonable to assume that a complete reconstruction of our social world would lead at once to a workable system. Rather we should expect that, owing to lack of experience, many mistakes would be made which could be eliminated only by a long and laborious process of small adjustments; in other words, by that rational method of piecemeal engineering whose application we advocate.”

Eller om man så vill: Även en fresh install på en omformatterad disk måste patchas, uppgraderas och justeras för att bli ett fungerande, användbart system. Men den som vill vara konsekvent i sin radikalism måste förneka det stegvisa lärandet: misstagen kan bara rättas till genom en ny, ren duk — gång på gång.

Och här tänker man förstås även osökt på den koppling mellan radikalism och esteticism som dominerat arkitekturpolitiken de senaste 70-80 åren: En stadsplanerare börjar helst med en totalsanering, och river befintliga hus för att få luft och ljus, utraderar existerande institutioner och traditioner, vräker och fördriver dem som lever och verkar på platsen, för att sedan på den rena duken rita nytt utifrån den store arkitektens visioner av det hela, rena och perfekta.

One thought on “Den rena dukens politik

  1. Pingback: Gaddafi – en ledare som lyssnar och förstår | Mothugg

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *