Den nordiska MR-paradoxen

Jag har börjat samla exempel, anekdoter och förklaringar till en välkänd men — tycks det mig — underutforskad paradox: De nordiska ländernas ambivalenta inställning till mänskliga rättigheter.

Gåtan ser ut så här: Å ena sidan tycks de nordiska staterna ofta bäst i klassen i grenen mänskliga rättigheter. Exempelvis uppfylls eller respekteras deras invånares olika mänskliga rättigheter de facto i en väldigt hög grad, vid internationell jämförelse enligt i stort sett alla indikatorer.

Vidare har de nordiska staterna en lång tid stoltserat med respekten för mänskliga rättigheter som ett central mål i sin utrikespolitik och framstår ofta som ett enat block som driver en progressiv MR-agenda i multilaterala organisationer som FN:s MR-råd, Världsbanken och Världshälsoorganisationen. Likaså i de nordiska ländernas bilaterala utvecklingsbistånd — som väl också vid internationell jämförelse är på en hög nivå, något somliga ser som ett uttryck i sig för de nordiska ländernas kosmopolitiska, rättighetsuniversalistiska hållning — har främjandet av mänskliga rättigheter och demokrati allt mer kommit att konkurrera med fattigdomsbekämpning som det överordnade syftet.

Å andra sidan tycks de nordiska staterna — allt oftare, kanske — uppvisa en ambivalens eller direkt skepsis mot projektet internationella mänskliga rättigheter. Så har till exempel inget av de fem nordiska länderna ratificerat tilläggsprotokollet till FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter; endast Sverige har ratificerat tilläggsprotokollet till handikappkonventionen; och varken Norge, Finland eller Island har ratificerat tilläggsprotokollet till tortyrkonventionen. Norge och Danmark har ratificerat ILO-konventionen om ursprungsfolk och stamfolk, däremot inte Sverige och Finland. Och i nordiska huvudstäder grymtas det över det tredje tilläggsprotokollet till barnkonventionen, som etablerar en individuell klagomekanism för barns rättigheter.

Föga förvånande drar de nordiska regeringarna på sig kritik från organisationer som Amnesty International, Rädda barnen och Plan. Kort sagt: Det är endast motvilligt som nordiska regeringar inkorporerar internationella människorättskonventioner i sin nationella lagstiftning och bidrar till att skapa internationella klagomekanismer och övervakningsorgan på MR-området.

Och detta är ju ett till synes motsägelsefullt beteende, som ger intryck av att de nordiska staterna är passionerat övertygade om att alla människor överallt har okränkbara mänskliga rättigheter som ska skyddas i lag och domstol — utom just nordbor.

Gåtan tycks mig också underutforskad. Visst tycks där finnas en hel del akademisk litteratur om Nordens konstitutionella särart, som resonerar kring varför domstolars lagprövningsrätt är så svag i Norden, etc, men det är huvudsakligen en rättsvetenskaplig diskurs där statsvetaren i mig saknar politiken – aktörerna, särintressena, normentreprenörerna, aktivisterna – som driver på och emot för att hålla staterna ansvariga för sina MR-åtaganden. Och ju mer man betonar institutioners och traditioners, desto svårare blir det att förklara variation i tid och rum – förändring.

Där finns också, förstås, en omfattande internationell statsvetenskaplig litteratur om varför stater commit to and comply with internationella MR-normer, men i ljuset av den litteraturen framstår Norden nästan än mer som en paradoxal anomali: Hur kommer det sig att stater som till synes är engagerade anhängare av mänskliga rättigheter, som till synes gör ett bra jobb för att förverkliga dem, såväl inrikes som utrikes, likväl är så skeptiska mot att låta sig bindas och granskas av internationella MR-institutioner?

Jag letar nu efter:

  • ytterligare empiriska exempel som antingen belägger eller motsäger paradoxen;
  • tänkbara förklaringar till de nordiska staternas motsägelsefulla ambivalens inför mänskliga rättigheter; samt
  • litteratur på temat.

Förslag mottas tacksamt — fritt fram att spåna loss i kommentarsfältet!

RSS 16 kommentarer till ”Den nordiska MR-paradoxen”

1. Erik Jennische 2012-02-11 1:05

Det finns en parallell i den närmast totala avsaknaden av nationella mr-organisationer i iaf Sverige. Fram till häromåret när Svenska Amnesty även började arbeta med Sverige, så fanns det i princip ingen som tog svenska mr-problem på allvar. Ngn enskild flyktingengagerad, något nätverk rd-ledamöter, några journalister, men ingen kraftfull aktör. Det blev extra tydligt i samband med Göteborgskravallerna när plötsligt Helsingforskommitten skrev en rapport. Men det fanns inte ngn självklar aktör som kritiserade polisen mm utifrån en strikt mr-perspektiv redan från början.

Med ngt undantag kanske, brukar svenska parlamentariker inte heller kräva internationella observatörer till svenska val. Trots att det är helt uppenbart att det verkligen skulle behövas lite rejäl konstruktiv kritik. Däremot är det upprörande när andra länder, typ Ryssland, inte bjuder in observatörer.

I övrigt är väl självgodheten den bästa förklaringen. Vi behöver inte skriva på fler konventioner för det är ändå så himla bra och vi bjuder gärna in delegationer på studiebesök till valen.

2. Mark Klamberg 2012-02-11 18:05

Flera av de traktat du pekar har få parter, t.ex. har tilläggsprotokollet till ESC-konventionen endast 7 parter. Dessutom menar en del att det är problematiskt att ett internationellt organ ska rättsligt pröva vilka ekonomiska prioriteringar en stat ska göra. Är det en fråga för anonyma jurister eller folkvalda politiker? Jag själv menar att det är lättare att rättsligt pröva ESC-rättigheter om det handlar om disiriminering men svårare när det gäller hur mycket en stat ska avsätta för en viss välfärdssektor.

3. Marcus 2012-02-13 14:46

Är det inte samma fenomen som när enskilda individer predikar för andra att de ska leva si och så, men inte gör det själva, fast du eventuellt hittat ett fenomen på makronivå? Dvs ”predikandet” är en form av signalering om att man är en god individ/stat. Detta kombineras med lite självgodhet (som Erik Jennische är inne på ovan) och så behöver man inte göra så mycket mer.

4. Johan 2012-02-17 16:45

@Erik: Ja, avsaknaden av MR-organisationer är intressant — jag gissar att det ser, eller har sett, likadant ut i de andra nordiska länderna. Att det inte har bedrivits den sortens aktivism inom de nordiska länderna kanske låter sig förklaras dels med att efterfrågan har varit mindre (på grund av att staterna i Norden över lag har gjort ett bra jobb med att de facto förverkliga eller respektera rättigheter), dels för att MR-aktivism uppfattats som ett mindre verksamt medel för den som vill värna sina intressen mot staten (på grund av t ex legala, kulturella, politiska strukturer inom länderna). Det är värt att grunna vidare på med parallell till ditt slagord ”det blir ingen demokrati om inte demokraterna kommer till makten.”

@Mark: Sant att de är få, men likväl får de nordiska länderna kritik från t ex AI för att inte gå i bräschen på dessa områden.

Och oaktat att man kan ha olika uppfattningar om huruvida ESC-rättigheterna nödvändigtvis bör övervakas på samma sätt som CP-rättigheter kan vi konstatera att alla rättigheter kostar skattepengar: Att ordna fria, hemliga, demokratiska val är dyrt, att garantera rättvisa rättegångar är dyrt, att garantera rätten till skolgång är dyrt, etc. Så länge som det handlar om ’legally enforceable rights’ kan alltså anonyma juristers domslut få konsekvenser för hur folkvalda politiker gör sina ekonomiska prioriteringar. (Cf. Holmes & Sunstein: The cost of rights: Why liberty depends on taxes.)

Men för att förtydliga: Jag är här inte ute efter att ta ställning i den normativa frågan huruvida de nordiska länderna bör ratificera och åtlyda vissa MR-konventioner eller tilläggsprotokoll, utan den förklarande frågan varför de beter sig så motsträvigt som de gör. Och en förklaring till det kan förstås vara att staternas beslutsfattare resonerar på det sätt du refererar.

@Marcus: Ja, en del har ju tillämpat signaleringsteori på internationella MR-konventioner: Att ratificera har precis sådana signalvinster, medan bristande efterlevnad har få reella kostnader för stater. Men det understryker ju i så fall paradoxen: Varför inte ratificera? Varför spjärna emot och riskera sitt goda rykte som goda stater?

5. Nordisk skepsis mot mänskliga rättigheter och judicial review | Mothugg 2012-02-20 15:08

[...] jobbar vidare utifrån hypotesen att det är något paradoxalt över de nordiska ländernas ambivalenta hållning till mänskliga rättigheter. Hur kan man förstå den här paradoxen utifrån befintlig [...]

6. Nordisk exceptionalism och mänskliga rättigheter | Mothugg 2012-02-20 21:05

[...] I statsvetenskapen har många forskare ägnat sig åt att försöka förstå vad de menar är Nordens särart i utrikespolitiken, som består i alltifrån stödet till nationella befrielserörelser i tredje världen och kampen mot apartheid i södra Afrika, via alliansfrihet och medling i internationella kriser och konflikter till en skepsis mot att låta sig integreras i det europeiska samarbetet. Borde man inte utifrån den här litteraturen kunna dra några lärdomar om den nordiska ambivalensen på det specifika området MR? [...]

7. Commit and comply-litteraturen och fallet Norden | Mothugg 2012-02-22 20:27

[...] tredje litteratur som tycks relevant för att dissekera de nordiska ländernas ambivalens inför mänskliga rättigheter är IR-forskningen som försöker förklara varför stater ratificerar och efterlever [...]

8. En nordisk mentalitet? | Mothugg 2012-02-23 13:47

[...] pekar också på Sveriges och Finlands relation till ECtHR som ett fall av den MR-ambivalens vi undersöker här: ”there is a certain uneasy [peculiar] tension when we deal with the [...]

9. Mothugg 2012-02-29 20:45

[...] på hemmaplan. Alla tre elementen ska förstås utvecklas, invecklas, förvecklas – den nordiska MR-paradoxen är bara en hypotes att [...]

10. Nordens MR-engagemang bortom ratificering | Mothugg 2012-03-01 12:05

[...] ett tidigare inlägg beskrev vi de nordiska ländernas MR-ambivalens som motsägelsefulla beteenden på MR-politikens [...]

11. Fallet Filippa och rättighetsrevolutionen | Mothugg 2012-03-14 17:01

[...] jag slängde ut tesen om den nordiska MR-paradoxen svarade Erik med en relaterad gåta: Varför finns det inga organisationer som tar mänskliga [...]

12. CFP: The Nordic Human Rights Paradox | Mothugg 2012-04-20 15:21

[...] nyligen förebådats här på Mothugg: Tillsammans med min kollega Malcolm Langford arrangerar jag i höst en workshop om de nordiska [...]

13. Fler fall än Filippa | Mothugg 2012-04-26 10:37

[...] liksom de övriga fall vi diskuterade i ett tidigare inlägg. Utifrån vårt intresse för den nordiska MR-paradoxen väcker de också ett antal [...]

14. Hans von Axelson 2012-07-10 11:42

Höll nyligen ett anförande på en norsk konferens om Universal Design som tangerade området.

Finns här: http://www.slideshare.net/Hansherman/edit_my_uploads

Vi lanserade också ett gemensamt nordiskt dokument där jag satt i arbetsgruppen.

http://udcharter.org/

15. Om Nordens MR-ambivalens i Axess | Mothugg 2012-08-13 20:01

[...] nordiska ländernas ambivalens gentemot mänskliga rättigheter. Artikeln knyter samman trådar om den nordiska MR-paradoxen som vi tidigare har dragit ut här på Mothugg. AKPC_IDS += "2858,";Relaterade [...]

16. Paradigmskifte eller business as usual? « Lars Lindberg 2012-12-19 14:45

[...] införa internationella klagomekanismer och övervakningsorgan. Schaffer landar i att det finns en nordisk MR-paradox: ” Och detta är ju ett till synes motsägelsefullt beteende, som ger intryck av att de [...]

Kommentera

Trackback-URI för detta inlägg.


Obligatoriskt


Obligatoriskt, visas inte



Och du är?

Mothugg är Johan Karlsson Schaffer. Jag skriver om politik. Läs mer…

Sök

Sök Mothugg

Nya inlägg

Nya kommentarer

  • sjællæningen: hmm det ubehagelig læsning, syntes...
  • Johan: @Therese: Ja, det är väl inte i första hand för...
  • Therese: Helt allvarligt . Visst jag förstår och tycker...
  • Magnus: 3 inspirerande filmer. Ser fram mot premiären av...
  • JLR: Habermas var berömd och uppskattad för flera...

Populära inlägg

Kategorier

Knuffslem

RSS Nytt på NPPR.se

Vid den här tiden