Den nordiska MR-paradoxen
Jag har börjat samla exempel, anekdoter och förklaringar till en välkänd men — tycks det mig — underutforskad paradox: De nordiska ländernas ambivalenta inställning till mänskliga rättigheter.
Gåtan ser ut så här: Å ena sidan tycks de nordiska staterna ofta bäst i klassen i grenen mänskliga rättigheter. Exempelvis uppfylls eller respekteras deras invånares olika mänskliga rättigheter de facto i en väldigt hög grad, vid internationell jämförelse enligt i stort sett alla indikatorer.
Vidare har de nordiska staterna en lång tid stoltserat med respekten för mänskliga rättigheter som ett central mål i sin utrikespolitik och framstår ofta som ett enat block som driver en progressiv MR-agenda i multilaterala organisationer som FN:s MR-råd, Världsbanken och Världshälsoorganisationen. Likaså i de nordiska ländernas bilaterala utvecklingsbistånd — som väl också vid internationell jämförelse är på en hög nivå, något somliga ser som ett uttryck i sig för de nordiska ländernas kosmopolitiska, rättighetsuniversalistiska hållning — har främjandet av mänskliga rättigheter och demokrati allt mer kommit att konkurrera med fattigdomsbekämpning som det överordnade syftet.
Å andra sidan tycks de nordiska staterna — allt oftare, kanske — uppvisa en ambivalens eller direkt skepsis mot projektet internationella mänskliga rättigheter. Så har till exempel inget av de fem nordiska länderna ratificerat tilläggsprotokollet till FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter; endast Sverige har ratificerat tilläggsprotokollet till handikappkonventionen; och varken Norge, Finland eller Island har ratificerat tilläggsprotokollet till tortyrkonventionen. Norge och Danmark har ratificerat ILO-konventionen om ursprungsfolk och stamfolk, däremot inte Sverige och Finland. Och i nordiska huvudstäder grymtas det över det tredje tilläggsprotokollet till barnkonventionen, som etablerar en individuell klagomekanism för barns rättigheter.
Föga förvånande drar de nordiska regeringarna på sig kritik från organisationer som Amnesty International, Rädda barnen och Plan. Kort sagt: Det är endast motvilligt som nordiska regeringar inkorporerar internationella människorättskonventioner i sin nationella lagstiftning och bidrar till att skapa internationella klagomekanismer och övervakningsorgan på MR-området.
Och detta är ju ett till synes motsägelsefullt beteende, som ger intryck av att de nordiska staterna är passionerat övertygade om att alla människor överallt har okränkbara mänskliga rättigheter som ska skyddas i lag och domstol — utom just nordbor.
Gåtan tycks mig också underutforskad. Visst tycks där finnas en hel del akademisk litteratur om Nordens konstitutionella särart, som resonerar kring varför domstolars lagprövningsrätt är så svag i Norden, etc, men det är huvudsakligen en rättsvetenskaplig diskurs där statsvetaren i mig saknar politiken – aktörerna, särintressena, normentreprenörerna, aktivisterna – som driver på och emot för att hålla staterna ansvariga för sina MR-åtaganden. Och ju mer man betonar institutioners och traditioners, desto svårare blir det att förklara variation i tid och rum – förändring.
Där finns också, förstås, en omfattande internationell statsvetenskaplig litteratur om varför stater commit to and comply with internationella MR-normer, men i ljuset av den litteraturen framstår Norden nästan än mer som en paradoxal anomali: Hur kommer det sig att stater som till synes är engagerade anhängare av mänskliga rättigheter, som till synes gör ett bra jobb för att förverkliga dem, såväl inrikes som utrikes, likväl är så skeptiska mot att låta sig bindas och granskas av internationella MR-institutioner?
Jag letar nu efter:
- ytterligare empiriska exempel som antingen belägger eller motsäger paradoxen;
- tänkbara förklaringar till de nordiska staternas motsägelsefulla ambivalens inför mänskliga rättigheter; samt
- litteratur på temat.
Förslag mottas tacksamt — fritt fram att spåna loss i kommentarsfältet!
