På 1990-talet valde Danmark, Island, Norge och Sverige att inkorporera Europakonventionen om mänskliga rättigheter i nationell lagstiftning – drygt 40 år efter att de ratificerat konventionen. Varför tog det dem så lång tid att göra konventionen fullt tillämpbar på hemmaplan? Och varför just då?
Hur ska ett tolerant samhälle väga värdet av yttrandefrihet mot värdet av hänsyn till yttrandenas konsekvenser? Den frågan väcks av Christian Fernández i boken Tänka fritt eller tänka på andra: Om politisk korrekthet, yttrandefrihet och tolerans (Studentlitteratur 2018), som jag recenserar i senaste numret av Statsvetenskaplig Tidskrift (121:4).
This winter, I’m teaching Applied Theory, a doctoral course that’s part of the required coursework for students in our PhD programmes in Peace & Development Studies and Environmental Social Science at the School of Global Studies. Over the years it has evolved from a collective reading course into a course on social science theorizing.
Får vi universitetslärare uppmana våra studenter att delta i politiska manifestationer som klimatprotesterna? Den frågan tar jag mig an i ett debattinlägg i GU-Journalen.
Tillsammans med Malcolm Langford och Mikael Rask Madsen har jag skrivit ett papper om hur Danmark, Norge och Sverige sedan 1970-talet genomgått så kallade rättighetsrevolutioner, genom vilka domstolar har kommit att ägna mer uppmärksamhet åt individuella rättigheter, samt vilken roll grupper i civilsamhället spelat i att föra upp rättigheter på domstolarnas dagordningar.