Nordiska klagomål till Strasbourg

Hur står sig idén om nordisk exceptionalism om vi ser till individuella klagomål under Europakonventionen för mänskliga rättigheter? Nog utmärker sig de nordiska staterna – men inte alltid för att deras medborgare finner mindre anledning att klaga till Strasbourg än andra västeuropéer. För Sverige, Finland och Island är det snarare tvärtom.
De tre skandinaviska staterna och Island var tidiga med att acceptera den individuella besvärsrätten under Europakonventionen, även om det dröjde till mitten av 1960-talet innan Sverige och Norge accepterade domstolens jurisdiktion. Besvärsrätten ger enskilda personer, organisationer och grupper rätt att klaga till Europakonventionens organ om de upplever att staten inte har respekterat deras rättigheter såsom konventionen och dess tilläggsprotokoll fastslår dem.

Man skulle således kunna se individuella klagomål som en indikator på hur det är ställt med mänskliga rättigheter i de nordiska länderna och jämföra med de andra staterna som ingår i konventionssystemet.

Men det finns viktiga förbehåll: Många klagomål behöver inte nödvändigtvis betyda att staten kränker mänskliga rättigheter ofta och/eller allvarligt, eller att det nationella rättsväsendet inte förmår ge enskilda upprättelse när så sker. Man ska också komma i håg att få klagomål leder till rättsfall inför domstolen och få rättsfall till fällande domar mot staten. Exempelvis inkom totalt 358.484 ansökningar i perioden 2001-2010, men bara 13.456 – fyra procent – förklarades tillåtliga. Så ur ett juridiskt perspektiv är antalet klagomål förmodligen inte särskilt intressant.

Ur ett mer rättssociologiskt perspektiv säger antalet emellertid något av värde: att det finns människor som känner till Europakonventionen och att man kan klaga till Strasbourg och som tror att ett klagomål dit kan hjälpa dem att ta till vara sina intressen.

Hur förhåller sig de nordiska staterna jämfört med varandra och med resten av Europarådets medlemmar?

Som en del av vårt ständigt pågående projekt om den nordiska människorättsparadoxen har jag tagit fram data över individuella klagomål till Europadomstolen för mänskliga rättigheter (EDMR) i Strasbourg i perioden 1955 till 2014. Uppgifterna finns i Europakonventionens årsböcker och från 1999 i Europadomstolens årsrapporter, men jag har inte hittat dem systematiskt sammanställda någon annanstans, så jag gjorde det själv.

Som vi kan se av den första grafen har antalet individuella klagomål per capita ökat sedan 1955, både från de nordiska staterna och från andra konventionsstater. Diagrammet använder en logaritmisk skala – på en normal skala hade kurvan stigit allt brantare.

Nordics-all-WE-1955-2014-log

Klagomål till Strasbourg, 1955-2014. Norden jämfört med Västeuropa och samtliga konventionsstater. Logaritmisk skala.

Grafen visar också ett intressant trendbrott: Under konventionens första 30 år levererade de nordiska staterna (minus Finland, som anslöt sig först 1990) färre klagomål per capita än de övriga konventionsstaterna. Sedan 1982 har Norden konstant legat över Västeuropa.

Bryter vi ned det på de enskilda nordiska länderna – det blir tyvärr lite grötigt – ser vi att Sverige står för en betydande del ökningen sedan 1982. En viktig bidragande orsak torde vara fallet Sporrong och Lönnroth mot Sverige – det första fall där Europadomstolen fann att ett nordiskt land hade brutit mot konventionen och där den första domen avkunnades just 1982 (den andra 1984).

Individuella klagomål under Europakonventionen, 1955-1998. Norden jämfört med Västeuropa och samtliga konventionsstater.

Individuella klagomål under Europakonventionen, 1955-1998. Norden jämfört med Västeuropa och samtliga konventionsstater.

Fallet väckte uppmärksamhet både för Europakonventionen och för bristerna i den svenska rättsstaten, i synnerhet möjligheten att överklaga myndighetsbeslut. Det är i den här vevan statminister Olof Palme vid en presskonferens i Strasbourg avfärdar domstolen som ”justitierådet Gustaf Petréns lekstuga”. (Jag skriver mer om det i en kommande artikel i Retfærd.)

  • För Norges del ökar antalet klagomål 1989-90, från i snitt 2,8 anmälningar per år 1979-88 till i snitt 16 per år 1989-97. Men Norge ligger huvudsakligen under det västeuropeiska genomsnittet.
  • Från Danmark har klagomålen ökat stadigt, men Danmark följer mönstret i övriga Västeuropa fram till millennieskiftet och ligger något under genomsnittet därefter.
  • Islands lilla befolkning gör att kurvorna blir väldigt hackiga när man räknar om till ansökningar per miljon invånare. Jag vet inte heller vad som plötsligt fick islänningar att lämna in 14 ansökningar till Strasbourg år 1974, mot totalt tre under de föregående 19 åren. Inte heller vet jag varför antalet ansökningar plötsligt tredubblades 2014. Sedan 1983 har dock Island legat över snittet i Västeuropa och antalet klagomål har tilltagit rejält.
  • Finland ratificerade Europakonventionen först 1990, och erkände samtidigt domstolens jurisdiktion och den individuella besvärsrätten. Finländarna har sedan dess lämnat fler klagomål per capita till Strasbourg än övriga Västeuropa.

Från slutet av 1990-talet blir alltfler östeuropeiska stater medlemmar i Europarådet och de nya medlemmarna har sammantaget levererat fler klagomål per capita än de äldre västeuropeiska medlemmarna. Det ständigt ökande antalet klagomål var också en viktig anledning till att systemet reformerades 1999 med protokoll 11, genom att processen förenklades, domstolen blev en heltidsinstitution och kommissionen avskaffades.

Individuella klagomål till

Individuella klagomål till Europadomstolen, 1999-2014. Norden jämfört med Västeuropa och samtliga konventionsstater.

Här går också den nordiska gruppen i sär: Medan Sverige, Finland och Island alla ligger över snittet för övriga Västeuropa, ligger Norge och Danmark något under.

Sverige står även för en andra intressant punkt i figur 1, nämligen den anmärkningsvärda ökningen i antalet klagomål 2010–2011. Från i genomsnitt 373 klagomål per år under de föregående fem åren ökar antalet klagomål till 901 år 2010 och 1.942 år 2011. Troligen rör många av dessa klagomål skattetilläggsärenden.

Bryter vi ned grafen på enskilda länder framkommer också noterbara skillnader mellan  mellan de nordiska länderna. Sverige, Finland och Island levererar fler klagomål än övriga Västeuropa, medan Norge och Danmark levererar färre.

Det finns en del att gräva vidare i här. En central följdfråga är förstås vad det stadigt ökande antalet klagomål beror på. I debatten om Europadomstolen växande backlog pekar man ju ofta ut Ryssland, Turkiet, Ukraina och andra centrala leverantörer av klagomål som det stora problemet, men Sverige, Finland och Island tycks också, i relation till sin befolkningsstorlek, leverera fler klagomål än övriga Västeuropa.

En annan fråga är vilka följder ökningen får. Dels i konventionssystemet i sig (leder fler klagomål till fler fällande domar?), dels i staten och det omgivande samhället (bidrar klagorätten i sig till att förändra regler och praktiker?). Här finns förstås också en återföringsmekanism, där framgångsrika fall uppmuntrar fler att vända sig till Strasbourg, samtidigt som domstolen alltmer knäar under överbelastningen av anmälningar.

Tyvärr ger årsböckerna och årsrapporterna ingen information om vad klagomålen handlar om, vem som lämnat in dem eller andra meta-data. För att få fram sådana uppgifter antar jag att man skulle behöva gå till arkiven.

Figurerna är licensierade med Creative Commons (BY-NC-SA); du får alltså gärna använda dem, men ange källan. Befolkningsdata kommer från OECD och Världsbankens officiella statistik. Det kan finnas fel i materialet – både i källorna (i de gamla årsböckerna fann jag en del uppenbara räknefel, som jag åtgärdat, och reformåren 1998 och 1999 är nog inte helt exakta) och hur jag hanterat dem.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *